Om jag visste hur lång tid det skulle ta…

Etiketter

Jag tror att jag inte är ensam om att, om och om igen, sköljas över av denna känsla. Planen var att få in ett badkar i tvättstugan, där det finns utrymme och värme under vinterhalvåret. Idén har puttrat i flera år. Men tvättstugan ser ut som sju svåra år; damm, spindelväv och färgflagor som lossnar från golvet. Generationer av gamla träningskläder och ridkläder, som ingen varken vill eller kan använda och som dessutom fallit ur minnet.

Till slut kom jag på att enda sättet att komma till skott var att helt enkelt köpa ett badkar. Så nu står det ouppackat ute i boden. Dags att skrida till handling. Det som skulle bli att bara tvätta väggarna och måla om golvet gled successivt över till att bli städa ut allt, spackla smågropar i golv och väggar och sen måla om överallt och damma av massor av rörledningar.

Det har hösten corona-satsning på Gamlegården och jag går omkring med konstant värk i rygg och armar. Och det som skulle fixas på en helg, kanske två, växte och blev till ”undrar om jag ens hade satt igång det här projektet om jag vetat hur mycket skulle bli”.

Men det tar sig 🙂

Se över golvet. Hur perfekt ska det bli?
”det viktigaste är förberedelsearbetet, det viktigaste är förberedelsearbetet, det viktigaste är förberedelsearbetet……”
Oj va blått det blev! Nej, fräscht!!
Charmiga med åren skavda väggkrokar i järn som jag INTE målade över.
Där ska verktygen till pannan hänga
Mmmm…..
Äntligen har den gamla snickarbänken fått en plats. Nu ska här byggas!!

Bortom gränsen – på svenska flaggans dag!

Etiketter

, ,

Japp. Så var då flaggan hissad!

Sedan den stora 25 m långa gamla flaggstången gick mitt itu för över ett decennium sedan är jag hänvisad till mindre skalor. Annars firar jag den här dagen utan pompa och ståt. Tar det lugnt, njuter av naturen och vädret och vänder mig till trädgårdens arbetsuppgifter. Som jag brukade göra på Annandag pingst, som ju strök på foten för att 6 juni skulle bli den nationaldag vi aldrig hade. Ränderna går aldrig ur….

Jag passar på att fundera vid flaggan och frukosten på de som en dag som denna ivrar på att vi ska stänga våra gränser för att inte förlora vår svenskhet. Vad är då denna svenskhet? I början av 1800-talet hade man samma dilemma. Stormaktstiden var över, Napoleon betedde sig nu som stormakt-Sverige en gång gjort och ute i landet brydde sig folk inte mycket om vad som skedde i hufvudstaden, det var nog om politik och vedermödor på det lokala planet. Detta sågs som ett problem för en nation som ville ha en stark centralmakt och för att göra historien kortare än den förtjänar mejslade man genom bl a Götiska Förbundet fram någon slags folksjäl för Sverige. För att inte blandas ihop med alla andra i Europa, som man fram till dato dennes slagit på huvudet, stuckit bajonetten i och avfyrat musköter mot, hoppade man över 600 år av katolicism och hittade sitt svar i Vikingatiden. Min själ, var inte vikingarna precis som vi?!(…!?). Det målades tavlor av vikingahjältar och lärda for riket runt och samlade in berättelser och ballader om modiga män och människoöden.

Det finns de som idag gärna vill se att det finns något svenskt som kan gå sönder om man tar in något som kan spåras som ”osvenskt”. Och vikingen blir då den figur som ska fungera som någon slags förebild och illustration av vad vi i landet är och borde vara. Kanske har vi det ”i blodet” eller så borde vi ha ”assimilerats” dit.

Och faktiskt, det finns något i vikingen som pekar på något väldigt svenskt. Vikingen verkar ha varit exceptionellt, för att inte säga sjukligt, intresserad av det som fanns bortom gränsen, bortom haven, där borta där man talar andra språk och lever sina liv på lite annorlunda sätt. Man vill möta dessa, man ville för handel, byta bärnsten och skinn mot ädla metaller och kunskap. En del krigade och erövrade visserligen, men det gällde inte alla. Resa, resa, resa måste ha varit något som präglade vikingatidens kultur. Reste man inte själv, var man en del av förberedelserna och att se till att livet hemma kunde fortsätta. Och genom historien har svenskarna sedan gått från att vara handelsresande till brutala besökare, till att sen vilja vara en del av globala samtal för att fred och hjälp.

Så om det nu finns någon slags folksjäl (kanske snarare en gemensam kultur och tankar om samhället) så kanske den går att spåra i vikingens intresse att världen är så mycket större, spännande och intressantare än det man har precis framför näsan. Ingen människa är en ö.

Njut av naturen idag, skänk en tanke (eller rentav en slant) till de som behöver hjälp.
Jag skickar till UNHCR för att göra livet en aning drägligare för alla de, den här gången särskilt för flickor och kvinnor, som befinner sig på flykt.

Glad Svenska Flaggans Dag!

För redeliga män!

För mig är juletid musik. Musik och framför allt sång. Som folkmusiker och a capella-sångare är ju detta höjdpunkten på året då jag hittar så många möjligheter jag bara kan att sjunga tillsammans med andra.

I år hade jag åter igen den stora äran att få lära ut både låtar på instrument och äldre julvisor i en skånelänga i Brösarp. Framför allt botaniserade vi i den fantastiska Julens visor av Knut Brodin, som borde stå i var mans bokhylla.

Julens-visor

Då sjöng vi, bland många andra visor, den här Staffansvisan:

God morgon, kära fader – för redeliga män
Gud låt er  vakna glader – det är ingen dagen
– ingen dager synes än, ingen måne lyser än
men stjärnorna på himmelen de blänka

Redliga män. Det spännande med gamla visor är att de kommer igen och igen och hela tiden med nya betydelser. Efter ett par år med bl a #metoo och politiker som tar sig större rättigheter än de har rätt till, får ett uttryck som redeliga män mig att associera vidare.  Redelig (ett ord som inte finns i auto-rättstavningen) har enligt SAOB bl a betydelserna att vara rätt och korrekt, sann och trovärdig. Då kan det ha betytt att man var rättskaffens människor som kommer och tigger vid gården.

Det kanske inte är fel att fundera lite på vad en redelig ”man” är för var och en och att försöka vara redelig så mycket man bara kan, både som man och kvinna.

 

Gamla faster Elins spark

Etiketter

, ,

Att skriva om vinter i södra Sverige kräver sitt tempo. I förrgår tog jag dessa bilder, och igår gick termometern ända upp till 10°C, med fågelkvitter och droppande takrännor. Alltså är läget ett helt annat idag.

Men när bilderna blir så här, då förstår man att det är något särskilt med ljuset. När snön plockar upp reflektionen från den klarblå himlen.

Jag var bara tvungen att ta fram gammelfaster Elins spark. Den som man kan använda på sin höjd en gång vart femte år. När jag kom hem häromkvällen var sparkföret på vägen perfekt. Men det var mörkt och jag var trött. Jag tar det i morgon, tänkte jag. Och när jag morgonen efter sitter vid frukostbordet med morgonkaffet, redo att kasta mig ut för att prova stålmedarna mot fryssnön, så hör jag det hjärtskärande ljudet av asfalt som skriker v smärta; plogbilen… Och sen sandbilen.
Japp, det var det. Nu får jag vänta ytterligare fem år till nästa tillfälle bjuds.

Men på den lilla grusvägen kunde jag ta ut den för luftning en liten stund i alla fall…

All-focus

All-focus

dav

All-focus

dav

Vördnad inför vind och vatten

Etiketter

, , ,

Som sig bör kommer det nya året med stormsteg. Ute viner vinden. Den tar tag i kastanjekronorna och ger ifrån sig gormande och vrål. I resten av Sverige råder det snöyra och trafikkaos, men inte här nere i den södra skärgården. Här har vi äkta kustklimat. Ordentlig snö kommer kanske om en månad. Det innebär att temperaturen är tre grader varmare än uppe i byn. Det har förmodligen sin klimatologiska förklaring, som beskrivs så flott av Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa.

img_3214

Men ett par meter över Östersjöns strandlinje har sin egen anspänning. De starka vindarna pressar vattenmassorna mot norr. De häver sig in över kajer, klippor, stränder och bryggor. Lyfter dom från sina fästen.

img_1165

img_1158

Varje plats på jorden kräver sitt av sin befolkning. Slit för att överleva. I norr skottar de snö, här nere samlar vi ihop en förlupen brygga.

img_1170

För ett par dagar sedan traskade vi ner till kajen i viken. Hade vi gjort samma sak idag hade vi haft vatten upp till anklarna. Bilar, vinteruppställda båtar, bryggor – plötsligt ligger alla under vatten. Eller som en god vän skrev på sin fb-sida: Atlantis är nära.

img_1172

 

 

Julgranen blev en tall

Etiketter

,

Den årliga letningen av julgran fick bli på självaste dan-före-dagen i år. Det visade sig bli en perfekt tajming i väder. Igår grått och blött,  i morgon blir det storm och idag var det 7 grader plus, vindstilla och sol. När vi gick ut vid lunchtid noterade vi dock att solen nätt och jämnt nådde upp till backkrönet.

sdr

dav

Vi beslutade oss för att vara öppna i sinnet i år. Inte det att vi tänkte tillåta någon ful och gles sak över tröskeln, men vi tänkte att bara det är barr så är det okej. Så vi höjde oddsen med 300% – gran, tall eller en!

lucka23_4

Och ju mer vi letade, desto mer sugna blev vi på en inte-gran. Och det blev en tall. En snygg, bred och jämn sak.

lucka23_1Detta är faktiskt inte något innovativt avsteg från traditionen i vår släkt. På mormors sida – Bengtsson-släkten – har man ofta använt tall istället för gran. Nu var det premiär för oss.

dav

Men det bästa är nog ändå fikat i skogen. Lussebullar, julgodis och varm choklad. Och äldsta dottern hade fixat en överraskning. Vi fick alla en stor klicka nougat i chokladmuggen med grädde och minimarschmallows på toppen. Mmmm…..

Jag svarade ja!

Etiketter

Det finns några tillfällen i livet när man inte överväger särskilt länge huruvida man ska säga ja. Om man ärligen blir bjuden på en jorden-runt-resa till exempel. Eller kanske om den älskade friar. Men framför allt; när man blir bjuden ner i källargrunden på en unik byggnad!

I onsdags hände det. Nä, ingen friade, men näst intill. Tillsammans med de unga deltagarna i Kulturprogrammet i Karlskrona begav jag mig ut på en liten utflykt till Tyska Kyrkan, eller Trefaldighetskyrkan som den egentligen heter. Vi har ägnat de senaste två veckorna åt att musicera inne i ett konferensrum och bestämde oss för att pröva våra röster under den fantastiska pantheon-kupolen i kyrkan. Den som kastar tillbaka ljudet  av ens röst, som man låter när man spelar in sig själv på band.

Men det visade sig ha blivit en dubbelbokning och för att de två sällskapen i kyrkan inte skulle snubbla på varandra fick vi erbjudandet av den fantastiskt snälle kyrkovaktmästaren, Anders, att få gå ner i kryptan.

Det är då man inte tackar nej.

dav

Kupolen målad i trompe l’œil för att skapa illusionen av att vara högre än den är. Före branden 1790 lär den har varit ännu högre. Står man rakt under den får man det mest märkliga eko…

Karlskrona har en lite speciell historia. Efter att Blekinge kom att bli svenskt behövde kungen en ny utpost varifrån man kunde bevaka landets nya gränser. Efter sonderingar hittade man platsen i Blekinge östra skärgård där öarna skapar en krans av skydd och dessutom håller hamnarna isfria. Staden grundades 1680 och Trossö bebyggdes på bara några få år. Staden behövde därför snabbt befolkning och tyska köpmän tilläts flytta in. De bildade sin egen församling, alltså Tyska kyrkan.

Kryptan är sedan länge tom. Den Wachtmeisterska släktens kistor finns i en försluten krypta under altaret, och ditt fick vi naturligtvis inte gå, men det fanns andra spännande detaljer att upptäcka ner i granitvalven.

dav

under kyrkogolvet. Stenfundamenten visar ganska så tydligt tre olika stenskikt. Man kan förmoda att det understa är originalet och att de övre tillkom efter stadsbranden 1790.

sdr

inte ”riktiga” kistor, men ger i alla fall lite bilden av hur det kan ha sett ut. Kryptorna i stans tre stora kyrkor lär ha varit ganska så röriga innan man städade upp dom för några decennier sedan. Kistor lär ha legat huller om buller.

mde

inte så konstigt då kanske att ett och annat överarmsben trillar ur i rumsteringen…..

dav

nötta orgeltrampor har fått en vilostad

dav

en nedmonterad sarkofag, som förmodligen har stått på den lilla kyrkogården som omgärdar kyrkan.

dav

stilleben

mde

rester av äldre kyrkovaktmästare. Vittnar om arbete under golvet och dagens vaktmästare låter de få stå kvar som minne av sina föregångare. (Det står ”absolut brännvin” på en av flaskorna)

 

Borderier i öst

Etiketter

, , , ,

Just hemkommen efter en femton dygn lång resa i Lettland och Estland. Det har varit en härlig blandning av jobb, hänga med nya vänner och återse gamla fina. Jag har lärt mig spela på ett nytt instrument, jag har hållit konserter och föredrag, seglat och plockat svamp. En av dagarna spenderade jag med en vän och kollega på ön Muhu i den estniska skärgården. Muhu är framför allt känt för sina starka färger i väv, stickat och broderier.

väggbonad

Väggbonad broderad av Silje Tüür

Ett hett tips när man letar hantverk är att besöka dom som har verkstad och butik i sina hem. Då får man möta konstnären och inte bara lära sig om hantverket utan också förstå hur dom som konstnärer utvecklar det vidare. 

dav

Sirje visar Heleen hur hon lägger upp ett arbete

Vi besökte Sirje Tüür på Männiku Käsitöö. Hon broderar i den gamla Muhu-traditionen, som hon förklarade har många influenser från svensktiden under 1700-talet. Då utsågs Muhu-borna till ansvariga för svea rikes postgång i öst och på så sätt menar man att tyger, broderier, skor, mm fick en annan utveckling än andra områden i Estland. Det är sirliga blommor, fåglar, paljetter, slipat glas och lätta ballerinaskor och kommer från ett mode bortom bönder och fiskare.

sdr

Sirje visar oss de särskilda stygnen man använder i de traditionella Muhu-broderierna.

Tapeter som heter duga!

Etiketter

, ,

Färg och form har alltid varit en del av min uppväxt. Mormor var konstnär och jag har en rad kreativa mostrar – en grafiker, en tygdesigner och två fantastiskt duktiga akvarellister. Det är kring design, konst och mönster som vi umgåtts i vår släkt. Hos mig kanske det har tagit mer uttryck genom musik och sömnad, men jag har en dotter som tagit upp släktens designtradition.

Och ändå kan man bli lite skraj när man ska färglägga sitt hem. 80-talets vita väggar, inkluderande färgskräck, har liksom präglats in i benmärgen.

Men häromdagen blev jag både paff och lycklig när jag fick se hela rapporter av en bråkdel av de tapeter som hängt här på gårdens väggar sedan den byggdes någon gång i mitten av 1800-talet. När de stora renoveringarna gjordes kring 1970 var det just min moster tygdesignern som klättrade, till hantverkarnas förtret, runt på högarna av bortbräckta väggar och samlade tapetbitar.

Här kommer några ur samlingen, som sträcker sig från handtryckta schabloner till mörka medaljonger, blomstermönster, enfärgstryck och ljust på ljust till min absoluta favorit – en sirlig turkos som påminner om smycken från tusen och en natt och som är helt ljuvlig!

dav

dav

blåsippa

dav

dav

dav

dav

grå

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

turkos

Öster om ost – dag 7

Baltikum har en stark tradition av hantverk. Och det som fångar vårt öga är framför allt den textila traditionen. Dace, vår värdinna i Gudenieki pärlstickar. Och det i mängder. Pärlstickade pulsvärmare har vi redan sett hemma i Sverige i flera år, men här åtföljs de av starka värden. Dels har just de pärlstickade en lång tradition, som en del av det traditionella dräktbruket. Men för Dace är det en stor del av hennes liv. Hon stickar hela tiden, inte bara pulsvärmare, utan också lång band, eller ”bälten”. Hon har gjort flera stolar till prästdräkten i den lokala kyrkan. Hon menar att hon stickar in en bit av sin tro i mönstren och banden. Och när man ska välja vilka man vill ha måste man lyssna till vad hjärtat säger.

dav

lettlanddag5_1

Jag tog med mig med min folkdräkt (Blekinge) på resan och den fick tjäna som dörröppnare vid flera tillfällen. Den visar en helt annan färgskala än de mer skarpa lettiska dräkttygerna. Vi kom alla att diskutera tradition, spridning och utveckling av kulturuttryck, hantverk och tekniker.

lettlanddag5_4

Daces Suiti-dräkt till vänster, med starka röda och gula färger, och min till vänster med sina svaga toner av blått, lila, gult och rosa. Det som blev länken mellan dräkterna (förutom en yllekjol, som jag inte hade med mig. Jag hade med mig vit sommarkjol) var sidensjalen. Inte omöjligt att de båda kom från Österrike där man under lång tid hade en stor vävindustri för siden och sjalar.

Gården vid kyrkan i Gudenieki.

lettlanddag5_6

lettlanddag5_3

lettlanddag5_5Zane och jag snackar folksång.
lettlanddag5_9
En annan Dace, vid kulturcentret i Alsunga, visar oss hur man använde löskragar med pärlor.

lettlanddag5_7