Gamla faster Elins spark

Etiketter

, ,

Att skriva om vinter i södra Sverige kräver sitt tempo. I förrgår tog jag dessa bilder, och igår gick termometern ända upp till 10°C, med fågelkvitter och droppande takrännor. Alltså är läget ett helt annat idag.

Men när bilderna blir så här, då förstår man att det är något särskilt med ljuset. När snön plockar upp reflektionen från den klarblå himlen.

Jag var bara tvungen att ta fram gammelfaster Elins spark. Den som man kan använda på sin höjd en gång vart femte år. När jag kom hem häromkvällen var sparkföret på vägen perfekt. Men det var mörkt och jag var trött. Jag tar det i morgon, tänkte jag. Och när jag morgonen efter sitter vid frukostbordet med morgonkaffet, redo att kasta mig ut för att prova stålmedarna mot fryssnön, så hör jag det hjärtskärande ljudet av asfalt som skriker v smärta; plogbilen… Och sen sandbilen.
Japp, det var det. Nu får jag vänta ytterligare fem år till nästa tillfälle bjuds.

Men på den lilla grusvägen kunde jag ta ut den för luftning en liten stund i alla fall…

All-focus

All-focus

dav

All-focus

dav

Vördnad inför vind och vatten

Etiketter

, , ,

Som sig bör kommer det nya året med stormsteg. Ute viner vinden. Den tar tag i kastanjekronorna och ger ifrån sig gormande och vrål. I resten av Sverige råder det snöyra och trafikkaos, men inte här nere i den södra skärgården. Här har vi äkta kustklimat. Ordentlig snö kommer kanske om en månad. Det innebär att temperaturen är tre grader varmare än uppe i byn. Det har förmodligen sin klimatologiska förklaring, som beskrivs så flott av Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa.

img_3214

Men ett par meter över Östersjöns strandlinje har sin egen anspänning. De starka vindarna pressar vattenmassorna mot norr. De häver sig in över kajer, klippor, stränder och bryggor. Lyfter dom från sina fästen.

img_1165

img_1158

Varje plats på jorden kräver sitt av sin befolkning. Slit för att överleva. I norr skottar de snö, här nere samlar vi ihop en förlupen brygga.

img_1170

För ett par dagar sedan traskade vi ner till kajen i viken. Hade vi gjort samma sak idag hade vi haft vatten upp till anklarna. Bilar, vinteruppställda båtar, bryggor – plötsligt ligger alla under vatten. Eller som en god vän skrev på sin fb-sida: Atlantis är nära.

img_1172

 

 

Julgranen blev en tall

Etiketter

,

Den årliga letningen av julgran fick bli på självaste dan-före-dagen i år. Det visade sig bli en perfekt tajming i väder. Igår grått och blött,  i morgon blir det storm och idag var det 7 grader plus, vindstilla och sol. När vi gick ut vid lunchtid noterade vi dock att solen nätt och jämnt nådde upp till backkrönet.

sdr

dav

Vi beslutade oss för att vara öppna i sinnet i år. Inte det att vi tänkte tillåta någon ful och gles sak över tröskeln, men vi tänkte att bara det är barr så är det okej. Så vi höjde oddsen med 300% – gran, tall eller en!

lucka23_4

Och ju mer vi letade, desto mer sugna blev vi på en inte-gran. Och det blev en tall. En snygg, bred och jämn sak.

lucka23_1Detta är faktiskt inte något innovativt avsteg från traditionen i vår släkt. På mormors sida – Bengtsson-släkten – har man ofta använt tall istället för gran. Nu var det premiär för oss.

dav

Men det bästa är nog ändå fikat i skogen. Lussebullar, julgodis och varm choklad. Och äldsta dottern hade fixat en överraskning. Vi fick alla en stor klicka nougat i chokladmuggen med grädde och minimarschmallows på toppen. Mmmm…..

Jag svarade ja!

Etiketter

Det finns några tillfällen i livet när man inte överväger särskilt länge huruvida man ska säga ja. Om man ärligen blir bjuden på en jorden-runt-resa till exempel. Eller kanske om den älskade friar. Men framför allt; när man blir bjuden ner i källargrunden på en unik byggnad!

I onsdags hände det. Nä, ingen friade, men näst intill. Tillsammans med de unga deltagarna i Kulturprogrammet i Karlskrona begav jag mig ut på en liten utflykt till Tyska Kyrkan, eller Trefaldighetskyrkan som den egentligen heter. Vi har ägnat de senaste två veckorna åt att musicera inne i ett konferensrum och bestämde oss för att pröva våra röster under den fantastiska pantheon-kupolen i kyrkan. Den som kastar tillbaka ljudet  av ens röst, som man låter när man spelar in sig själv på band.

Men det visade sig ha blivit en dubbelbokning och för att de två sällskapen i kyrkan inte skulle snubbla på varandra fick vi erbjudandet av den fantastiskt snälle kyrkovaktmästaren, Anders, att få gå ner i kryptan.

Det är då man inte tackar nej.

dav

Kupolen målad i trompe l’œil för att skapa illusionen av att vara högre än den är. Före branden 1790 lär den har varit ännu högre. Står man rakt under den får man det mest märkliga eko…

Karlskrona har en lite speciell historia. Efter att Blekinge kom att bli svenskt behövde kungen en ny utpost varifrån man kunde bevaka landets nya gränser. Efter sonderingar hittade man platsen i Blekinge östra skärgård där öarna skapar en krans av skydd och dessutom håller hamnarna isfria. Staden grundades 1680 och Trossö bebyggdes på bara några få år. Staden behövde därför snabbt befolkning och tyska köpmän tilläts flytta in. De bildade sin egen församling, alltså Tyska kyrkan.

Kryptan är sedan länge tom. Den Wachtmeisterska släktens kistor finns i en försluten krypta under altaret, och ditt fick vi naturligtvis inte gå, men det fanns andra spännande detaljer att upptäcka ner i granitvalven.

dav

under kyrkogolvet. Stenfundamenten visar ganska så tydligt tre olika stenskikt. Man kan förmoda att det understa är originalet och att de övre tillkom efter stadsbranden 1790.

sdr

inte ”riktiga” kistor, men ger i alla fall lite bilden av hur det kan ha sett ut. Kryptorna i stans tre stora kyrkor lär ha varit ganska så röriga innan man städade upp dom för några decennier sedan. Kistor lär ha legat huller om buller.

mde

inte så konstigt då kanske att ett och annat överarmsben trillar ur i rumsteringen…..

dav

nötta orgeltrampor har fått en vilostad

dav

en nedmonterad sarkofag, som förmodligen har stått på den lilla kyrkogården som omgärdar kyrkan.

dav

stilleben

mde

rester av äldre kyrkovaktmästare. Vittnar om arbete under golvet och dagens vaktmästare låter de få stå kvar som minne av sina föregångare. (Det står ”absolut brännvin” på en av flaskorna)

 

Borderier i öst

Etiketter

, , , ,

Just hemkommen efter en femton dygn lång resa i Lettland och Estland. Det har varit en härlig blandning av jobb, hänga med nya vänner och återse gamla fina. Jag har lärt mig spela på ett nytt instrument, jag har hållit konserter och föredrag, seglat och plockat svamp. En av dagarna spenderade jag med en vän och kollega på ön Muhu i den estniska skärgården. Muhu är framför allt känt för sina starka färger i väv, stickat och broderier.

väggbonad

Väggbonad broderad av Silje Tüür

Ett hett tips när man letar hantverk är att besöka dom som har verkstad och butik i sina hem. Då får man möta konstnären och inte bara lära sig om hantverket utan också förstå hur dom som konstnärer utvecklar det vidare. 

dav

Sirje visar Heleen hur hon lägger upp ett arbete

Vi besökte Sirje Tüür på Männiku Käsitöö. Hon broderar i den gamla Muhu-traditionen, som hon förklarade har många influenser från svensktiden under 1700-talet. Då utsågs Muhu-borna till ansvariga för svea rikes postgång i öst och på så sätt menar man att tyger, broderier, skor, mm fick en annan utveckling än andra områden i Estland. Det är sirliga blommor, fåglar, paljetter, slipat glas och lätta ballerinaskor och kommer från ett mode bortom bönder och fiskare.

sdr

Sirje visar oss de särskilda stygnen man använder i de traditionella Muhu-broderierna.

Tapeter som heter duga!

Etiketter

, ,

Färg och form har alltid varit en del av min uppväxt. Mormor var konstnär och jag har en rad kreativa mostrar – en grafiker, en tygdesigner och två fantastiskt duktiga akvarellister. Det är kring design, konst och mönster som vi umgåtts i vår släkt. Hos mig kanske det har tagit mer uttryck genom musik och sömnad, men jag har en dotter som tagit upp släktens designtradition.

Och ändå kan man bli lite skraj när man ska färglägga sitt hem. 80-talets vita väggar, inkluderande färgskräck, har liksom präglats in i benmärgen.

Men häromdagen blev jag både paff och lycklig när jag fick se hela rapporter av en bråkdel av de tapeter som hängt här på gårdens väggar sedan den byggdes någon gång i mitten av 1800-talet. När de stora renoveringarna gjordes kring 1970 var det just min moster tygdesignern som klättrade, till hantverkarnas förtret, runt på högarna av bortbräckta väggar och samlade tapetbitar.

Här kommer några ur samlingen, som sträcker sig från handtryckta schabloner till mörka medaljonger, blomstermönster, enfärgstryck och ljust på ljust till min absoluta favorit – en sirlig turkos som påminner om smycken från tusen och en natt och som är helt ljuvlig!

dav

dav

blåsippa

dav

dav

dav

dav

grå

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

turkos

Öster om ost – dag 7

Baltikum har en stark tradition av hantverk. Och det som fångar vårt öga är framför allt den textila traditionen. Dace, vår värdinna i Gudenieki pärlstickar. Och det i mängder. Pärlstickade pulsvärmare har vi redan sett hemma i Sverige i flera år, men här åtföljs de av starka värden. Dels har just de pärlstickade en lång tradition, som en del av det traditionella dräktbruket. Men för Dace är det en stor del av hennes liv. Hon stickar hela tiden, inte bara pulsvärmare, utan också lång band, eller ”bälten”. Hon har gjort flera stolar till prästdräkten i den lokala kyrkan. Hon menar att hon stickar in en bit av sin tro i mönstren och banden. Och när man ska välja vilka man vill ha måste man lyssna till vad hjärtat säger.

dav

lettlanddag5_1

Jag tog med mig med min folkdräkt (Blekinge) på resan och den fick tjäna som dörröppnare vid flera tillfällen. Den visar en helt annan färgskala än de mer skarpa lettiska dräkttygerna. Vi kom alla att diskutera tradition, spridning och utveckling av kulturuttryck, hantverk och tekniker.

lettlanddag5_4

Daces Suiti-dräkt till vänster, med starka röda och gula färger, och min till vänster med sina svaga toner av blått, lila, gult och rosa. Det som blev länken mellan dräkterna (förutom en yllekjol, som jag inte hade med mig. Jag hade med mig vit sommarkjol) var sidensjalen. Inte omöjligt att de båda kom från Österrike där man under lång tid hade en stor vävindustri för siden och sjalar.

Gården vid kyrkan i Gudenieki.

lettlanddag5_6

lettlanddag5_3

lettlanddag5_5Zane och jag snackar folksång.
lettlanddag5_9
En annan Dace, vid kulturcentret i Alsunga, visar oss hur man använde löskragar med pärlor.

lettlanddag5_7

 

Öster om ost – dag 6

Etiketter

,

Vägarna in i Kurland är alla inte riktigt gjorda för husbil. Inte dit vi skulle i alla fall – Gudenieki. Sista biten var på grusväg som efter vinterns snö och tö såg den mer ut som en tvättbräda. 30 km/h var den högsta hastigheten vi kunde hålla utan att skaka sönder hela inredningen.

mde

Men Dace har ett varmt kök. Huset ligger alldeles ensamt intill kyrkan i Gudenieki. Det är en km till ett par andra hus och en nedlagd kolchos. Inget avlopp eller vatten, men det finns el. Och för att hålla värmen eldar hon hela tiden i en gigantisk spis som vetter med sina varma kakelplattor mot fyra rum.

mde

Dramatik i stugan. Vilda debatter och många skratt.

dav

Reisis, Dace och Zane och ett underbart bord med lettisk plockmat.

sdr

På söndagen var det mässa i den iskalla, ouppvärmda kyrkan. Vi fick lära oss att Lettland, liksom hela norr Europa, genomgick reformationen, men att största delen religiösa i Kurland är katoliker. Anledningen till detta är att inte så långt efter reformationen ville en av de rika godsherrarna (som ägde en stor bit av Kuland) gifta sig med en katolsk kvinna. Men för att få göra det måste han konvertera till katolska kyrkan. Och i med att han gjorde det kom hans undersåtar också att bli katoliker…igen.

dav

lettlanddag4_1

 

 

Öster om ost – dag 4 och 5

Etiketter

, , , ,

Dags att återigen dra västerut, mot Kurland. Men det som vi trodde skulle bli en enkel frukost och snabb avfärd, visade sig innehålla en hel hoper av reverander. Till förmiddagskaffet i husbilen kom hela storfamiljen Spics, med fagra döttrar med kokles, blyga söner med bjällerinstrument, fruar och fästemän. I den lilla husbilen drack vi kaffe och spelade och sjöng för varandra och pratade konst och design. Där hade vi nog fortfarande suttit kvar om vi inte hade varit tvungna att lämna en bok på ryska skolan.

sdr

sdr

husbilskaffe4

dav

Även det trodde vi skulle bli en enkel match, men skolans clown till vaktmästare dirigerade in bilen på skolans övervakade parkering och ledde oss handgripligen, men leende, upp till aulan där skoleleverna hade sång- och dansuppvisning. Mäktigt! Starka unga röster och bjärta folkdräkter. På plats visade sig också vara en lång rad av Malins bekanta inom sång och berättande.

dav

mde

Timmen var sen innan vi nådde fram till Gudinieki. Men innan vi kunde äta vår efterlängtade middag körde bilen ner sig i den kurländska leran. Det blev ett par timmars grävande, spekande och ringande hem till svedala om goda råd innan vi kom loss. Lite svettigt, men faktiskt en ypperlig metod för att teambilda och lära känna nya vänner.

Öster om ost – dag 3

….eller hur det nu blir.
Framåt kvällen, efter än en gång flera timmar på Korskullen, körde vi norrut mot Riga. Genom våra fantastiska kontakter i Liepaja, fick vi adress och telefonnummer till en av Lettlands mest kända koreografer och folkdansare – Ernest Spics. Inte bara det att han kunde inhysa oss i sitt gästhem, och parkera vår husbil bakom låsta portar, han bjöd också in oss till kvällsté och en trevlig kväll med vida och höga diskussioner om traditionell musik och dans, bland annat om ett dansprojekt där de dansat mönstren i de traditionellt vävda banden.

dav

Påföljande dag begav vi oss till ryska skolan där Sergej Olenkin, ryss-lett, som ansvarar för utläsning av folksång på Ryska skolan i Riga. Efter te, kanelbulle och en lång och för mig helt ny sorts sånguppvärmning ägnade vi tre timmar åt att leta övertoner i vårsånger, koraler (tropar) och regnsånger. Ett ögonblick av total närvaro där de gemensamma orden i talet är begränsat till ca 100 engelska ord.

lettlanddag3_2

Mitt i sångstunden kom två åttaåriga flickor inrusande, kastade sig ner på var sin pall och sjöng så det stod härliga till. Efter ett par sånger försvann de fnittrande ut ur klassrummet igen. Vi frågade om det egentligen var deras lektionstid. Nejdå, svarade Sergej, de var bara lite sugna på att sjunga lite.

lettlanddag3_3