Baltikum har en stark tradition av hantverk. Och det som fångar vårt öga är framför allt den textila traditionen. Dace, vår värdinna i Gudenieki pärlstickar. Och det i mängder. Pärlstickade pulsvärmare har vi redan sett hemma i Sverige i flera år, men här åtföljs de av starka värden. Dels har just de pärlstickade en lång tradition, som en del av det traditionella dräktbruket. Men för Dace är det en stor del av hennes liv. Hon stickar hela tiden, inte bara pulsvärmare, utan också lång band, eller ”bälten”. Hon har gjort flera stolar till prästdräkten i den lokala kyrkan. Hon menar att hon stickar in en bit av sin tro i mönstren och banden. Och när man ska välja vilka man vill ha måste man lyssna till vad hjärtat säger.
Jag tog med mig med min folkdräkt (Blekinge) på resan och den fick tjäna som dörröppnare vid flera tillfällen. Den visar en helt annan färgskala än de mer skarpa lettiska dräkttygerna. Vi kom alla att diskutera tradition, spridning och utveckling av kulturuttryck, hantverk och tekniker.
Daces Suiti-dräkt till vänster, med starka röda och gula färger, och min till vänster med sina svaga toner av blått, lila, gult och rosa. Det som blev länken mellan dräkterna (förutom en yllekjol, som jag inte hade med mig. Jag hade med mig vit sommarkjol) var sidensjalen. Inte omöjligt att de båda kom från Österrike där man under lång tid hade en stor vävindustri för siden och sjalar.
Gården vid kyrkan i Gudenieki.
Zane och jag snackar folksång.
En annan Dace, vid kulturcentret i Alsunga, visar oss hur man använde löskragar med pärlor.
