Som sig bör kommer det nya året med stormsteg. Ute viner vinden. Den tar tag i kastanjekronorna och ger ifrån sig gormande och vrål. I resten av Sverige råder det snöyra och trafikkaos, men inte här nere i den södra skärgården. Här har vi äkta kustklimat. Ordentlig snö kommer kanske om en månad. Det innebär att temperaturen är tre grader varmare än uppe i byn. Det har förmodligen sin klimatologiska förklaring, som beskrivs så flott av Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa.
Men ett par meter över Östersjöns strandlinje har sin egen anspänning. De starka vindarna pressar vattenmassorna mot norr. De häver sig in över kajer, klippor, stränder och bryggor. Lyfter dom från sina fästen.
Varje plats på jorden kräver sitt av sin befolkning. Slit för att överleva. I norr skottar de snö, här nere samlar vi ihop en förlupen brygga.
För ett par dagar sedan traskade vi ner till kajen i viken. Hade vi gjort samma sak idag hade vi haft vatten upp till anklarna. Bilar, vinteruppställda båtar, bryggor – plötsligt ligger alla under vatten. Eller som en god vän skrev på sin fb-sida: Atlantis är nära.
