Öster om ost – dag 3

….eller hur det nu blir.
Framåt kvällen, efter än en gång flera timmar på Korskullen, körde vi norrut mot Riga. Genom våra fantastiska kontakter i Liepaja, fick vi adress och telefonnummer till en av Lettlands mest kända koreografer och folkdansare – Ernest Spics. Inte bara det att han kunde inhysa oss i sitt gästhem, och parkera vår husbil bakom låsta portar, han bjöd också in oss till kvällsté och en trevlig kväll med vida och höga diskussioner om traditionell musik och dans, bland annat om ett dansprojekt där de dansat mönstren i de traditionellt vävda banden.

dav

Påföljande dag begav vi oss till ryska skolan där Sergej Olenkin, ryss-lett, som ansvarar för utläsning av folksång på Ryska skolan i Riga. Efter te, kanelbulle och en lång och för mig helt ny sorts sånguppvärmning ägnade vi tre timmar åt att leta övertoner i vårsånger, koraler (tropar) och regnsånger. Ett ögonblick av total närvaro där de gemensamma orden i talet är begränsat till ca 100 engelska ord.

lettlanddag3_2

Mitt i sångstunden kom två åttaåriga flickor inrusande, kastade sig ner på var sin pall och sjöng så det stod härliga till. Efter ett par sånger försvann de fnittrande ut ur klassrummet igen. Vi frågade om det egentligen var deras lektionstid. Nejdå, svarade Sergej, de var bara lite sugna på att sjunga lite.

lettlanddag3_3

Annonser

Öster om ost – dag 2

Etiketter

, , , ,

Tänk att bara en dagsresa bort, österut över havet, finns en av Europas märkligaste platser – Kryziu Kalnas – Korskullen, Hill of Crosses, i Šiauliai i Litauen. Mitt i det flacka slättlandskapet reser sig en kulle, fullkomligt belamrad med krucifix, kors, radband och snidade figurer. Platsen är berömd för att under Sovjettiden bli en manifestation mot ockupationen. Sovjetisk militär rev om och om igen ner korsen, men folk kom enträget tillbaka och reste kors igen. Sedan frigörelsen växer antalet kors – kors hängs på kors, läggs på varandra, hängs i träd, sticks ner i marken längs de smala gångarna.

Det verkar som om varje kors lagts här med en avsikt. Och all dessa avsikter strålar samman och blir något större. Därför finns där katolska, protestantiska, ortodoxa kors,  och t o m davidsstjärnor. Men man kan också hitta andra mer personliga saker och som inte kan knytas till något särskilt trossamfund; figurer, leksaker, vävda band, skulpturer… Platsen angår så många fler.

Kaos och ordning sida vid sida. Att i ord beskriva upplevelsen vid Kryziu Kalnas är en omöjlighet. Och alla dessa bilder visar bara ett spår….

dav

hdr

hdr

hdr

 

dav

hdr

sdr

sdr

sdr

sdr

hdr

sdr

sdr

sdr



Öster om ost – dag 1

Etiketter

, ,

Just nu är jag på en av mina livs resor. Tillsammans med Malin Skinnar, musiker och konstnär, och hennes husbil reser vi runt i Lettland och Litauen för att möta traditionskultur i form av sång, dans, sånglekar, hantverk, religion, möten och samtal.

dav

Att resa om vintern är speciellt. Ljuset är grått och nästan inga turister syns till. Vi tog färjan från Nynäshamn till Liepaja. På båten träffade vi Rasta Michael från Göteborg som jobbar på däck med lastningen och som läste sina dikter för oss till frukost.

sdr

Väl iland begav vi oss utan paus till Kulturhuset i Rude, söder om stan, där Otanku Folk Choir, ledd avSolveiga Petersone, stod uppställda i sina fantastiska dräkter och sjöng välkomstsånger för oss. På fem minuter hade vi fått vänner för livet och hela eftermiddagen fylldes av sånger, fiolspel, sånglekar och äggamat i mängder.

lettlanddag1_7 lettlanddag1_8

lettlanddag1_9

 

dav

lettlanddag1_1lettlanddag1_5

Aboli? Aha, du menar abul…. blekingska kanske inte är så annorlunda från lettiska.

bty

Eftersits i husbilen med små och stora folksångare!

Vart skall vi månne vandra….

Etiketter

Igår, på självaste nyårsafton hade jag fortfarande en del bokföring och transaktioner jag ville få genomförda före tolvslaget. Skatteverket tror tydligen på siffermagi, det är nämligen otroligt viktigt att en transaktion gjordes igår och inte idag.

Det blev ett race mot klockan och exakt kl 23.55 klickade jag sista gången på Godkänn och kunde öppna bubbelflaskan.

Idag är det alltså nytt år. Inte något jag brukar göra så mycket väsen av, men tänkte jag skulle prova något jag inte gjort så ofta; spå i kaffe. För att skapa en ordentlig sump gjorde jag som mina kära vänner i Östeuropa brukar göra; en skopa kaffe rakt ner i kopp med hett vatten och sen väntar man ett bra tag tills allt sjunkit till botten. Lite samma sak som att brygga med filter, men på basnivå….

Ska erkänna att den sista slatten, inte var så rolig att få i sig, men vad gör man inte för traditionen.

kaffesump1

kaffesump2

kaffesump3

kaffesump4

kaffesump5

Hmm…. vad kan det här betyda?

GOTT NYTT 2016!

Snart är det gamla kontoret som nytt….

Etiketter

, , ,

….men med en hel del gamla detaljer.

Egentligen borde jag ha varit lite listigare och bloggat successivt under hösten. Men ibland måste ju själva snickrandet gå före så att det blir något gjort. Men fotat har jag i alla fall hunnit med. Nu har väl gamla kontoret blivit ungefär till tre fjärdedelar klart. Lite återstår, men delar av det kommer att kunna fixas under tiden jag använder rummet som kontor, vilket känns superskönt….!

Vad jag gjort med ytterväggen är i snabb summering; fört på vindpapp, reglat upp, isolerat med lin. Sedan på med träspont och på det gipsskivor. Sedan lumppapper på skivorna, som i ett senare skede ska schablontryckas.

Innerväggarna tänker jag vara lite trendig och låta vara. Att ”låta något vara” innebär i själva verket timmar av arbete… Men jag tänker mig att väggens enorma stockar och en bit av den äldsta schablontapeten ska vara synlig. Det är det jag håller på med nu, så det blir nästa inlägg 🙂

[vimeo https://vimeo.com/148348555]

Skönhet kommer inifrån…

Faluröd lockpanel och vita knutar är det som syns när man tittar på vår äldre bebyggelse. Vackert och makalöst exotiskt i utländska gästers ögon och jag har ofta funderat på det ologiska i att välja en komplementsfärg till den gröna omgivningen. Något som skapar mer än makalösa kontraster i landskapet.

Men när man får lov att titta under lockpanelen, så kommer en annan omålad bild fram. Beroende på tidsperiod, geografi, funktion för byggnaden, mm, har just den omålade väggytan varit den mest synliga. Men idag ger den en spännande inblick i äldre byggnadskonstruktion.

I sydöstra Sverige används skiftesverk flitigt, men det verkar ha använts till uthus, lador, stall, mm, medan byggnader för boende verkar ha varit timrade. Det jag funderar på är i vilken mån timringen skett med hela stockar och vilken mån med kraftiga plank. Mitt hus är byggt ca 1850 och verkar vara timrat med plank (kanske finns det en grundram som jag inte kan se som är med stockar). Bilderna är av en kär grannes hus, som just fått ny panel på sydfasaden (havsvindarna tar ut sin rätt här nere). Det här huset är något äldre, men är också ”plank-timrat”. Kanske vet någon mer…?

fasadhel fasadvanster knut knut2 lappat staty stol stol2 syll
fonster fonster2

Men oj! Rösta på mig!

”Hej! Vi på webbshoppen Hemfint.se har under året letat efter och nominerat Sveriges bästa och mest intressanta hus- och inredningsbloggar.

Minns ni hur Mitt Gamla Hus valdes till april månads bästa husblogg av hemfint.se?

Nu visar det sig att det också innebar att man blev nominerad till en slutlig tävling om att bli årets och landets bästa husblogg. Jag kan vinna ett presentkort på 10.000 kr i deras webbshop.

Men då måste ni rösta på mig! 😉

Sedan förra sommaren har jag funderat på att ställa ett badkar i tvättstugan i källaren; fräscha upp väggputsen, hänga upp lite småvulgära väggljustakar, bygga mig en vikvägg… Tänkte mig det enklaste, ett gammalt badkar på blocket (som måste slipas och målas om) och så fylla på vatten med trädgårdsslangen.

Men gamla fina badkar är faktiskt inte alls lätta att få tag i nuförtiden. Men vann jag skulle jag få pengar till en riktig kran och det vore ju enklare att köpa ett helt och fräscht badkar

Skärmavbild 2015-10-02 kl. 09.47.34

 

Kamravrången…!

Etiketter

, ,

”Menade du KAMERA” frågar Google försynt på min sökning. ”Kameravägen, menar du?” säger kundtjänst på företaget jag ringt upp. Nej, jag menar verkligen KAMRA.
Berget där jag bor heter Kamraberget och så har också vägen till gården benämnts för ett decennium sedan. Den har egentligen under ganska så lång tid av alla kallats Vägen till gamla stenlastan, men datorer och myndigheter tycker att det är alldeles för svårt. Lätt för oss, eftersom vägen gör just det… leder till gamla stenlastan…!
Så vägen fick heta Kamravägen istället. Och det där ordet Kamra har i alla fall gett mig lite huvudbry om nätterna. Det mest troliga med märkliga ortsnamn är att det är någon filur med ett smeknamn som gett namn åt något, men ibland kan man av en slump få högst begripliga svar.

I förra veckan besökte äldsta dottern Slup- och Barkasskjulet i Karlskrona och bland jaktkanoter och blekingeekor hittade denna bild, som hon genast messade över till mig.

11938964_10206776213097494_1423014100_n
Fantastiskt! Och så logiskt! Viken här har ju haft sjöfart, sjöhandel, varv, rederi och fiske dokumenterat sedan 1500-talet. Kamravrången är alltså det sista, lite högre, spant i aktern på båten. Japp, nu kan man sova lugnt om natten igen….

 

Karamellkokeriet återuppstår efter 100 år?

Det var ganska exakt ett hundra år sedan. Historiens första stora världskrig rasade i Europa. Vi i Sverige kanske inte var direkt involverade, vi förlorade inte en hel generation av unga män som övriga länder i Europa, men det fick ändå sina konsekvenser.choklader2

Min morfars farfar köpte en gång gården med hjälp av sin svärfar, sjökaptenen Erik Morin, och här fick han och hustrun Erika tre barn – Hugo, Bror och Syster (ja jag vet, man borde kunna skriva ett helt inlägg om märkligt valda förnamn…). Hugo tog så småningom över gården, medan Bror flyttade till Skåne och Syster gifte sig med en skeppsredare i Sölvesborg.

vitchoklad

Mitt under kriget står hon så plötsligt på trappan till Gamlegården med sina två barn. Maken har tagit sitt liv. Anledningen kan ha varit vilken som helst; depression eller något som hade med företaget att göra. Det vet vi inte. Men det händer en skeppsredare under världskriget när sjöfarten i princip står helt stilla och landets ekonomi och företagandet i princip är i botten. Skammen var stor att inte kunna försörja familjen och smörja societeten.

vit choklad

Där stod nu Syster och bad sin äldre bror om hjälp. Hon flyttade in med sina barn under några år, tills hon lyckats få sin lilla familj på fötter. Och det gjorde hon genom att köpa ett karamellkokeri i Sölvesborg som hon flyttade till Gamlegården och monterade upp i Hugos kontor (!). Antingen frustade han över tilltaget, eller så var han stolt (företagare som han var) att hans syster tog kommandot över sitt liv och inte förväntade sig att bli helt och hållet försörjd av andra.

choklader4

Nu 2015 – hundra år efter första världkrigets andra år – har denna vurm för karameller, kakor, konfektyr, choklad och tårtor ärvts av hennes brors sondotterdotterdotter. För henne verkar det både handla om att få utlopp för ett behov av att skapa, och samtidigt ta reda på hur kemin bakom choklad, socker, kolor och gud vet vad egentligen fungerar. Det ska vara vackert, spännande och smaka gott. Inte minst ska det vara möjligt att anpassa till moderna behov med ekologiska krav och mindre raffinerat socker. Karamellkokeriet har åter börjat sjuda på Gamlegården….

Här är hennes bloggar:
Den gamla: Agnes is writing – a life in the kitchen
Den nya: Bakin’sanity