Om jag visste hur lång tid det skulle ta…

Etiketter

renovera

Jag tror att jag inte är ensam om att, om och om igen, sköljas över av denna känsla. Planen var att få in ett badkar i tvättstugan, där det finns utrymme och värme under vinterhalvåret. Idén har puttrat i flera år. Men tvättstugan ser ut som sju svåra år; damm, spindelväv och färgflagor som lossnar från golvet. Generationer av gamla träningskläder och ridkläder, som ingen varken vill eller kan använda och som dessutom fallit ur minnet.

Till slut kom jag på att enda sättet att komma till skott var att helt enkelt köpa ett badkar. Så nu står det ouppackat ute i boden. Dags att skrida till handling. Det som skulle bli att bara tvätta väggarna och måla om golvet gled successivt över till att bli städa ut allt, spackla smågropar i golv och väggar och sen måla om överallt och damma av massor av rörledningar.

Det har hösten corona-satsning på Gamlegården och jag går omkring med konstant värk i rygg och armar. Och det som skulle fixas på en helg, kanske två, växte och blev till ”undrar om jag ens hade satt igång det här projektet om jag vetat hur mycket skulle bli”.

Men det tar sig 🙂

Se över golvet. Hur perfekt ska det bli?

”det viktigaste är förberedelsearbetet, det viktigaste är förberedelsearbetet, det viktigaste är förberedelsearbetet……”

Oj va blått det blev! Nej, fräscht!!

Charmiga med åren skavda väggkrokar i järn som jag INTE målade över.

Där ska verktygen till pannan hänga

Mmmm…..

Äntligen har den gamla snickarbänken fått en plats. Nu ska här byggas!!

För redeliga män!

För mig är juletid musik. Musik och framför allt sång. Som folkmusiker och a capella-sångare är ju detta höjdpunkten på året då jag hittar så många möjligheter jag bara kan att sjunga tillsammans med andra.

I år hade jag åter igen den stora äran att få lära ut både låtar på instrument och äldre julvisor i en skånelänga i Brösarp. Framför allt botaniserade vi i den fantastiska Julens visor av Knut Brodin, som borde stå i var mans bokhylla.

Då sjöng vi, bland många andra visor, den här Staffansvisan:

God morgon, kära fader – för redeliga män
Gud låt er  vakna glader – det är ingen dagen
– ingen dager synes än, ingen måne lyser än
men stjärnorna på himmelen de blänka

Redliga män. Det spännande med gamla visor är att de kommer igen och igen och hela tiden med nya betydelser. Efter ett par år med bl a #metoo och politiker som tar sig större rättigheter än de har rätt till, får ett uttryck som redeliga män mig att associera vidare.  Redelig (ett ord som inte finns i auto-rättstavningen) har enligt SAOB bl a betydelserna att vara rätt och korrekt, sann och trovärdig. Då kan det ha betytt att man var rättskaffens människor som kommer och tigger vid gården.

Det kanske inte är fel att fundera lite på vad en redelig ”man” är för var och en och att försöka vara redelig så mycket man bara kan, både som man och kvinna.

 

Gamla faster Elins spark

Etiketter

mitt gamla ahus, spark, vinter

Att skriva om vinter i södra Sverige kräver sitt tempo. I förrgår tog jag dessa bilder, och igår gick termometern ända upp till 10°C, med fågelkvitter och droppande takrännor. Alltså är läget ett helt annat idag.

Men när bilderna blir så här, då förstår man att det är något särskilt med ljuset. När snön plockar upp reflektionen från den klarblå himlen.

Jag var bara tvungen att ta fram gammelfaster Elins spark. Den som man kan använda på sin höjd en gång vart femte år. När jag kom hem häromkvällen var sparkföret på vägen perfekt. Men det var mörkt och jag var trött. Jag tar det i morgon, tänkte jag. Och när jag morgonen efter sitter vid frukostbordet med morgonkaffet, redo att kasta mig ut för att prova stålmedarna mot fryssnön, så hör jag det hjärtskärande ljudet av asfalt som skriker v smärta; plogbilen… Och sen sandbilen.
Japp, det var det. Nu får jag vänta ytterligare fem år till nästa tillfälle bjuds.

Men på den lilla grusvägen kunde jag ta ut den för luftning en liten stund i alla fall…

Julgranen blev en tall

Etiketter

julgranshuggning, mitt gamla hus

Den årliga letningen av julgran fick bli på självaste dan-före-dagen i år. Det visade sig bli en perfekt tajming i väder. Igår grått och blött,  i morgon blir det storm och idag var det 7 grader plus, vindstilla och sol. När vi gick ut vid lunchtid noterade vi dock att solen nätt och jämnt nådde upp till backkrönet.

Vi beslutade oss för att vara öppna i sinnet i år. Inte det att vi tänkte tillåta någon ful och gles sak över tröskeln, men vi tänkte att bara det är barr så är det okej. Så vi höjde oddsen med 300% – gran, tall eller en!

Och ju mer vi letade, desto mer sugna blev vi på en inte-gran. Och det blev en tall. En snygg, bred och jämn sak.

Detta är faktiskt inte något innovativt avsteg från traditionen i vår släkt. På mormors sida – Bengtsson-släkten – har man ofta använt tall istället för gran. Nu var det premiär för oss.

Men det bästa är nog ändå fikat i skogen. Lussebullar, julgodis och varm choklad. Och äldsta dottern hade fixat en överraskning. Vi fick alla en stor klicka nougat i chokladmuggen med grädde och minimarschmallows på toppen. Mmmm…..

Tapeter som heter duga!

Etiketter

byggvård, mittgamlahus, tapeter

Färg och form har alltid varit en del av min uppväxt. Mormor var konstnär och jag har en rad kreativa mostrar – en grafiker, en tygdesigner och två fantastiskt duktiga akvarellister. Det är kring design, konst och mönster som vi umgåtts i vår släkt. Hos mig kanske det har tagit mer uttryck genom musik och sömnad, men jag har en dotter som tagit upp släktens designtradition.

Och ändå kan man bli lite skraj när man ska färglägga sitt hem. 80-talets vita väggar, inkluderande färgskräck, har liksom präglats in i benmärgen.

Men häromdagen blev jag både paff och lycklig när jag fick se hela rapporter av en bråkdel av de tapeter som hängt här på gårdens väggar sedan den byggdes någon gång i mitten av 1800-talet. När de stora renoveringarna gjordes kring 1970 var det just min moster tygdesignern som klättrade, till hantverkarnas förtret, runt på högarna av bortbräckta väggar och samlade tapetbitar.

Här kommer några ur samlingen, som sträcker sig från handtryckta schabloner till mörka medaljonger, blomstermönster, enfärgstryck och ljust på ljust till min absoluta favorit – en sirlig turkos som påminner om smycken från tusen och en natt och som är helt ljuvlig!

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

dav

Öster om ost – dag 3

….eller hur det nu blir.
Framåt kvällen, efter än en gång flera timmar på Korskullen, körde vi norrut mot Riga. Genom våra fantastiska kontakter i Liepaja, fick vi adress och telefonnummer till en av Lettlands mest kända koreografer och folkdansare – Ernest Spics. Inte bara det att han kunde inhysa oss i sitt gästhem, och parkera vår husbil bakom låsta portar, han bjöd också in oss till kvällsté och en trevlig kväll med vida och höga diskussioner om traditionell musik och dans, bland annat om ett dansprojekt där de dansat mönstren i de traditionellt vävda banden.

Påföljande dag begav vi oss till ryska skolan där Sergej Olenkin, ryss-lett, som ansvarar för utläsning av folksång på Ryska skolan i Riga. Efter te, kanelbulle och en lång och för mig helt ny sorts sånguppvärmning ägnade vi tre timmar åt att leta övertoner i vårsånger, koraler (tropar) och regnsånger. Ett ögonblick av total närvaro där de gemensamma orden i talet är begränsat till ca 100 engelska ord.

Mitt i sångstunden kom två åttaåriga flickor inrusande, kastade sig ner på var sin pall och sjöng så det stod härliga till. Efter ett par sånger försvann de fnittrande ut ur klassrummet igen. Vi frågade om det egentligen var deras lektionstid. Nejdå, svarade Sergej, de var bara lite sugna på att sjunga lite.

Vart skall vi månne vandra….

Etiketter

kaffesump

Igår, på självaste nyårsafton hade jag fortfarande en del bokföring och transaktioner jag ville få genomförda före tolvslaget. Skatteverket tror tydligen på siffermagi, det är nämligen otroligt viktigt att en transaktion gjordes igår och inte idag.

Det blev ett race mot klockan och exakt kl 23.55 klickade jag sista gången på Godkänn och kunde öppna bubbelflaskan.

Idag är det alltså nytt år. Inte något jag brukar göra så mycket väsen av, men tänkte jag skulle prova något jag inte gjort så ofta; spå i kaffe. För att skapa en ordentlig sump gjorde jag som mina kära vänner i Östeuropa brukar göra; en skopa kaffe rakt ner i kopp med hett vatten och sen väntar man ett bra tag tills allt sjunkit till botten. Lite samma sak som att brygga med filter, men på basnivå….

Ska erkänna att den sista slatten, inte var så rolig att få i sig, men vad gör man inte för traditionen.

Hmm…. vad kan det här betyda?

GOTT NYTT 2016!

Snart är det gamla kontoret som nytt….

Etiketter

byggnadsvård, byggtradition, byggvård, mittgamlahus

….men med en hel del gamla detaljer.

Egentligen borde jag ha varit lite listigare och bloggat successivt under hösten. Men ibland måste ju själva snickrandet gå före så att det blir något gjort. Men fotat har jag i alla fall hunnit med. Nu har väl gamla kontoret blivit ungefär till tre fjärdedelar klart. Lite återstår, men delar av det kommer att kunna fixas under tiden jag använder rummet som kontor, vilket känns superskönt….!

Vad jag gjort med ytterväggen är i snabb summering; fört på vindpapp, reglat upp, isolerat med lin. Sedan på med träspont och på det gipsskivor. Sedan lumppapper på skivorna, som i ett senare skede ska schablontryckas.

Innerväggarna tänker jag vara lite trendig och låta vara. Att ”låta något vara” innebär i själva verket timmar av arbete… Men jag tänker mig att väggens enorma stockar och en bit av den äldsta schablontapeten ska vara synlig. Det är det jag håller på med nu, så det blir nästa inlägg 🙂

[vimeo https://vimeo.com/148348555]

Karamellkokeriet återuppstår efter 100 år?

Det var ganska exakt ett hundra år sedan. Historiens första stora världskrig rasade i Europa. Vi i Sverige kanske inte var direkt involverade, vi förlorade inte en hel generation av unga män som övriga länder i Europa, men det fick ändå sina konsekvenser.

Min morfars farfar köpte en gång gården med hjälp av sin svärfar, sjökaptenen Erik Morin, och här fick han och hustrun Erika tre barn – Hugo, Bror och Syster (ja jag vet, man borde kunna skriva ett helt inlägg om märkligt valda förnamn…). Hugo tog så småningom över gården, medan Bror flyttade till Skåne och Syster gifte sig med en skeppsredare i Sölvesborg.

Mitt under kriget står hon så plötsligt på trappan till Gamlegården med sina två barn. Maken har tagit sitt liv. Anledningen kan ha varit vilken som helst; depression eller något som hade med företaget att göra. Det vet vi inte. Men det händer en skeppsredare under världskriget när sjöfarten i princip står helt stilla och landets ekonomi och företagandet i princip är i botten. Skammen var stor att inte kunna försörja familjen och smörja societeten.

Där stod nu Syster och bad sin äldre bror om hjälp. Hon flyttade in med sina barn under några år, tills hon lyckats få sin lilla familj på fötter. Och det gjorde hon genom att köpa ett karamellkokeri i Sölvesborg som hon flyttade till Gamlegården och monterade upp i Hugos kontor (!). Antingen frustade han över tilltaget, eller så var han stolt (företagare som han var) att hans syster tog kommandot över sitt liv och inte förväntade sig att bli helt och hållet försörjd av andra.

Nu 2015 – hundra år efter första världkrigets andra år – har denna vurm för karameller, kakor, konfektyr, choklad och tårtor ärvts av hennes brors sondotterdotterdotter. För henne verkar det både handla om att få utlopp för ett behov av att skapa, och samtidigt ta reda på hur kemin bakom choklad, socker, kolor och gud vet vad egentligen fungerar. Det ska vara vackert, spännande och smaka gott. Inte minst ska det vara möjligt att anpassa till moderna behov med ekologiska krav och mindre raffinerat socker. Karamellkokeriet har åter börjat sjuda på Gamlegården….

Här är hennes bloggar:
Den gamla: Agnes is writing – a life in the kitchen
Den nya: Bakin’sanity

Something old something new

Att se ett gammalt hus på det här viset lyfter en hel del olika tankar. Det är ett tjusigt tegelhus med lagom mycket utsmyckning, med den där levande ytan som bara gammalt ojämnt tegel kan ge. Det skvallrar lite om hur det en gång i tiden kan ha sett ut i området alldeles norr om Centralen i huvudstaden. Innan man demolerade Klarakvarteren med omnejd.
Men framför allt kan man inte låta bli att fundera kring relationer. Hur det här en gång förmodade pampiga huset numera, i sin ”nya” omgivning, fått lite av en lillebrorsroll.

Och många gånger har man ju hört arkitekter säga att det är så viktigt att det som byggs nytt ska synas att det är nytt. Kanske är det en riktig tanke, men är alltid ”nytt” stort? Och hur länge är egentligen något nytt?