Bortom gränsen – på svenska flaggans dag!

Etiketter

nationaldag, svenska flaggans dag, unhcr

Japp. Så var då flaggan hissad!

Sedan den stora 25 m långa gamla flaggstången gick mitt itu för över ett decennium sedan är jag hänvisad till mindre skalor. Annars firar jag den här dagen utan pompa och ståt. Tar det lugnt, njuter av naturen och vädret och vänder mig till trädgårdens arbetsuppgifter. Som jag brukade göra på Annandag pingst, som ju strök på foten för att 6 juni skulle bli den nationaldag vi aldrig hade. Ränderna går aldrig ur….

Jag passar på att fundera vid flaggan och frukosten på de som en dag som denna ivrar på att vi ska stänga våra gränser för att inte förlora vår svenskhet. Vad är då denna svenskhet? I början av 1800-talet hade man samma dilemma. Stormaktstiden var över, Napoleon betedde sig nu som stormakt-Sverige en gång gjort och ute i landet brydde sig folk inte mycket om vad som skedde i hufvudstaden, det var nog om politik och vedermödor på det lokala planet. Detta sågs som ett problem för en nation som ville ha en stark centralmakt och för att göra historien kortare än den förtjänar mejslade man genom bl a Götiska Förbundet fram någon slags folksjäl för Sverige. För att inte blandas ihop med alla andra i Europa, som man fram till dato dennes slagit på huvudet, stuckit bajonetten i och avfyrat musköter mot, hoppade man över 600 år av katolicism och hittade sitt svar i Vikingatiden. Min själ, var inte vikingarna precis som vi?!(…!?). Det målades tavlor av vikingahjältar och lärda for riket runt och samlade in berättelser och ballader om modiga män och människoöden.

Det finns de som idag gärna vill se att det finns något svenskt som kan gå sönder om man tar in något som kan spåras som ”osvenskt”. Och vikingen blir då den figur som ska fungera som någon slags förebild och illustration av vad vi i landet är och borde vara. Kanske har vi det ”i blodet” eller så borde vi ha ”assimilerats” dit.

Och faktiskt, det finns något i vikingen som pekar på något väldigt svenskt. Vikingen verkar ha varit exceptionellt, för att inte säga sjukligt, intresserad av det som fanns bortom gränsen, bortom haven, där borta där man talar andra språk och lever sina liv på lite annorlunda sätt. Man vill möta dessa, man ville för handel, byta bärnsten och skinn mot ädla metaller och kunskap. En del krigade och erövrade visserligen, men det gällde inte alla. Resa, resa, resa måste ha varit något som präglade vikingatidens kultur. Reste man inte själv, var man en del av förberedelserna och att se till att livet hemma kunde fortsätta. Och genom historien har svenskarna sedan gått från att vara handelsresande till brutala besökare, till att sen vilja vara en del av globala samtal för att fred och hjälp.

Så om det nu finns någon slags folksjäl (kanske snarare en gemensam kultur och tankar om samhället) så kanske den går att spåra i vikingens intresse att världen är så mycket större, spännande och intressantare än det man har precis framför näsan. Ingen människa är en ö.

Njut av naturen idag, skänk en tanke (eller rentav en slant) till de som behöver hjälp.
Jag skickar till UNHCR för att göra livet en aning drägligare för alla de, den här gången särskilt för flickor och kvinnor, som befinner sig på flykt.

Glad Svenska Flaggans Dag!

Julgranen blev en tall

Etiketter

julgranshuggning, mitt gamla hus

Den årliga letningen av julgran fick bli på självaste dan-före-dagen i år. Det visade sig bli en perfekt tajming i väder. Igår grått och blött,  i morgon blir det storm och idag var det 7 grader plus, vindstilla och sol. När vi gick ut vid lunchtid noterade vi dock att solen nätt och jämnt nådde upp till backkrönet.

Vi beslutade oss för att vara öppna i sinnet i år. Inte det att vi tänkte tillåta någon ful och gles sak över tröskeln, men vi tänkte att bara det är barr så är det okej. Så vi höjde oddsen med 300% – gran, tall eller en!

Och ju mer vi letade, desto mer sugna blev vi på en inte-gran. Och det blev en tall. En snygg, bred och jämn sak.

Detta är faktiskt inte något innovativt avsteg från traditionen i vår släkt. På mormors sida – Bengtsson-släkten – har man ofta använt tall istället för gran. Nu var det premiär för oss.

Men det bästa är nog ändå fikat i skogen. Lussebullar, julgodis och varm choklad. Och äldsta dottern hade fixat en överraskning. Vi fick alla en stor klicka nougat i chokladmuggen med grädde och minimarschmallows på toppen. Mmmm…..

Borderier i öst

Etiketter

broderi, Estland, hantverk, mitt gamla hus, muhu

Just hemkommen efter en femton dygn lång resa i Lettland och Estland. Det har varit en härlig blandning av jobb, hänga med nya vänner och återse gamla fina. Jag har lärt mig spela på ett nytt instrument, jag har hållit konserter och föredrag, seglat och plockat svamp. En av dagarna spenderade jag med en vän och kollega på ön Muhu i den estniska skärgården. Muhu är framför allt känt för sina starka färger i väv, stickat och broderier.

Väggbonad broderad av Silje Tüür

Ett hett tips när man letar hantverk är att besöka dom som har verkstad och butik i sina hem. Då får man möta konstnären och inte bara lära sig om hantverket utan också förstå hur dom som konstnärer utvecklar det vidare. 

Sirje visar Heleen hur hon lägger upp ett arbete

Vi besökte Sirje Tüür på Männiku Käsitöö. Hon broderar i den gamla Muhu-traditionen, som hon förklarade har många influenser från svensktiden under 1700-talet. Då utsågs Muhu-borna till ansvariga för svea rikes postgång i öst och på så sätt menar man att tyger, broderier, skor, mm fick en annan utveckling än andra områden i Estland. Det är sirliga blommor, fåglar, paljetter, slipat glas och lätta ballerinaskor och kommer från ett mode bortom bönder och fiskare.

Sirje visar oss de särskilda stygnen man använder i de traditionella Muhu-broderierna.

Öster om ost – dag 7

Baltikum har en stark tradition av hantverk. Och det som fångar vårt öga är framför allt den textila traditionen. Dace, vår värdinna i Gudenieki pärlstickar. Och det i mängder. Pärlstickade pulsvärmare har vi redan sett hemma i Sverige i flera år, men här åtföljs de av starka värden. Dels har just de pärlstickade en lång tradition, som en del av det traditionella dräktbruket. Men för Dace är det en stor del av hennes liv. Hon stickar hela tiden, inte bara pulsvärmare, utan också lång band, eller ”bälten”. Hon har gjort flera stolar till prästdräkten i den lokala kyrkan. Hon menar att hon stickar in en bit av sin tro i mönstren och banden. Och när man ska välja vilka man vill ha måste man lyssna till vad hjärtat säger.

Jag tog med mig med min folkdräkt (Blekinge) på resan och den fick tjäna som dörröppnare vid flera tillfällen. Den visar en helt annan färgskala än de mer skarpa lettiska dräkttygerna. Vi kom alla att diskutera tradition, spridning och utveckling av kulturuttryck, hantverk och tekniker.

Daces Suiti-dräkt till vänster, med starka röda och gula färger, och min till vänster med sina svaga toner av blått, lila, gult och rosa. Det som blev länken mellan dräkterna (förutom en yllekjol, som jag inte hade med mig. Jag hade med mig vit sommarkjol) var sidensjalen. Inte omöjligt att de båda kom från Österrike där man under lång tid hade en stor vävindustri för siden och sjalar.

Gården vid kyrkan i Gudenieki.

Zane och jag snackar folksång.
En annan Dace, vid kulturcentret i Alsunga, visar oss hur man använde löskragar med pärlor.

 

Öster om ost – dag 4 och 5

Etiketter

folkmusik, kokles, Lettland, riga, Traditioner

Dags att återigen dra västerut, mot Kurland. Men det som vi trodde skulle bli en enkel frukost och snabb avfärd, visade sig innehålla en hel hoper av reverander. Till förmiddagskaffet i husbilen kom hela storfamiljen Spics, med fagra döttrar med kokles, blyga söner med bjällerinstrument, fruar och fästemän. I den lilla husbilen drack vi kaffe och spelade och sjöng för varandra och pratade konst och design. Där hade vi nog fortfarande suttit kvar om vi inte hade varit tvungna att lämna en bok på ryska skolan.

Även det trodde vi skulle bli en enkel match, men skolans clown till vaktmästare dirigerade in bilen på skolans övervakade parkering och ledde oss handgripligen, men leende, upp till aulan där skoleleverna hade sång- och dansuppvisning. Mäktigt! Starka unga röster och bjärta folkdräkter. På plats visade sig också vara en lång rad av Malins bekanta inom sång och berättande.

Timmen var sen innan vi nådde fram till Gudinieki. Men innan vi kunde äta vår efterlängtade middag körde bilen ner sig i den kurländska leran. Det blev ett par timmars grävande, spekande och ringande hem till svedala om goda råd innan vi kom loss. Lite svettigt, men faktiskt en ypperlig metod för att teambilda och lära känna nya vänner.

Öster om ost – dag 2

Etiketter

hill of crosses, korskullen, kryziu kalnas, litauen, lithunia

Tänk att bara en dagsresa bort, österut över havet, finns en av Europas märkligaste platser – Kryziu Kalnas – Korskullen, Hill of Crosses, i Šiauliai i Litauen. Mitt i det flacka slättlandskapet reser sig en kulle, fullkomligt belamrad med krucifix, kors, radband och snidade figurer. Platsen är berömd för att under Sovjettiden bli en manifestation mot ockupationen. Sovjetisk militär rev om och om igen ner korsen, men folk kom enträget tillbaka och reste kors igen. Sedan frigörelsen växer antalet kors – kors hängs på kors, läggs på varandra, hängs i träd, sticks ner i marken längs de smala gångarna.

Det verkar som om varje kors lagts här med en avsikt. Och all dessa avsikter strålar samman och blir något större. Därför finns där katolska, protestantiska, ortodoxa kors,  och t o m davidsstjärnor. Men man kan också hitta andra mer personliga saker och som inte kan knytas till något särskilt trossamfund; figurer, leksaker, vävda band, skulpturer… Platsen angår så många fler.

Kaos och ordning sida vid sida. Att i ord beskriva upplevelsen vid Kryziu Kalnas är en omöjlighet. Och alla dessa bilder visar bara ett spår….

 

sdr

Vart skall vi månne vandra….

Etiketter

kaffesump

Igår, på självaste nyårsafton hade jag fortfarande en del bokföring och transaktioner jag ville få genomförda före tolvslaget. Skatteverket tror tydligen på siffermagi, det är nämligen otroligt viktigt att en transaktion gjordes igår och inte idag.

Det blev ett race mot klockan och exakt kl 23.55 klickade jag sista gången på Godkänn och kunde öppna bubbelflaskan.

Idag är det alltså nytt år. Inte något jag brukar göra så mycket väsen av, men tänkte jag skulle prova något jag inte gjort så ofta; spå i kaffe. För att skapa en ordentlig sump gjorde jag som mina kära vänner i Östeuropa brukar göra; en skopa kaffe rakt ner i kopp med hett vatten och sen väntar man ett bra tag tills allt sjunkit till botten. Lite samma sak som att brygga med filter, men på basnivå….

Ska erkänna att den sista slatten, inte var så rolig att få i sig, men vad gör man inte för traditionen.

Hmm…. vad kan det här betyda?

GOTT NYTT 2016!

Kamravrången…!

Etiketter

blekingeeka, blekingseka, kamravrången

”Menade du KAMERA” frågar Google försynt på min sökning. ”Kameravägen, menar du?” säger kundtjänst på företaget jag ringt upp. Nej, jag menar verkligen KAMRA.
Berget där jag bor heter Kamraberget och så har också vägen till gården benämnts för ett decennium sedan. Den har egentligen under ganska så lång tid av alla kallats Vägen till gamla stenlastan, men datorer och myndigheter tycker att det är alldeles för svårt. Lätt för oss, eftersom vägen gör just det… leder till gamla stenlastan…!
Så vägen fick heta Kamravägen istället. Och det där ordet Kamra har i alla fall gett mig lite huvudbry om nätterna. Det mest troliga med märkliga ortsnamn är att det är någon filur med ett smeknamn som gett namn åt något, men ibland kan man av en slump få högst begripliga svar.

I förra veckan besökte äldsta dottern Slup- och Barkasskjulet i Karlskrona och bland jaktkanoter och blekingeekor hittade denna bild, som hon genast messade över till mig.

Fantastiskt! Och så logiskt! Viken här har ju haft sjöfart, sjöhandel, varv, rederi och fiske dokumenterat sedan 1500-talet. Kamravrången är alltså det sista, lite högre, spant i aktern på båten. Japp, nu kan man sova lugnt om natten igen….

 

Trevlig Knut på er alla!

Idag är det 20:e dag Knut och då dansas julen ut. Eller ska den sopas ut?

Jag har ännu inte haft tid att gräva i den här traditionen, så det finns en liten dimma över varför vi gör som vi gör idag. En vän och kulturarvskollega i Nederländerna frågade om vårt Knutsfirande och jag kom i all hast fram till att det har varit en helg för tiggarsångar, precis som trettondagen, annandagens Staffanssång, majsjungning och 1900-talets Luciafirande.

Jag skrev för ett par år sedan om traditionen som fortfarande är vid liv på Aspö, i Karlskrona skärgård, då man klär ut sig och tigger godis och supar. Sången verkar dock ha kommit bort något.

Kanske var det bara i borgarhem och bondgårdar man hade släktkalas kring Knut? Dansandet kring gran på offentlig lokal, med tomte som delar ut godispåsar, verkar dock ha vuxit fram efter andra världskriget, men jag har inte fått det bekräftat.

Här på Gamlegården har det varit kalas med godis i granen och blindbockslekar så länge man kan minnas. Något som uppskattades ända upp i sen tonår av döttrarna och deras kompisar.

I år hade vi en mindre tappning med två små knattar som hjälpte till att plocka ner julgransdekorationerna och sen fånga upp kolor i den barrande granen.

Kom och dansa i vårt kök….

Igår kväll fylldes huset av spel och sång. Jag och äldsta dottern bjöd våra folkmusikvänner (och ett par till) till julstuga – vi spelade, sjöng och gjorde sånglekar.

Ett vansinnigt trevligt sätt att tillbringa en kväll med goda vänner. Och det kan kanske tyckas lite märkligt att man umgås så här, men det var faktiskt det allra vanligaste sättet om vi backar hundra år i tiden.

Fler såna aktiviteter borde uppmuntras; ”kom och sjung en stund, men ta med eget fika…”, ”kom och pyssla en stund, men ta med eget fika…”, ”kom och baka lite med mig, men ta med eget fika…”, ”kom och dansa i vårt kök, men ta med eget fika…”

För det är just det där med ”eget fika” som gör det mycket enklare att genomföra. Ska man bjuda på något ätbart, så blir det plötsligt mer att planera och man måste till exempel veta hur många som kommer. Och som värdinna ska man plötsligt ägna sig åt kaffekokning och plockande med disk. Tar alla med sin egen korg, så är det bara att köra på!

Gustafs skål....

...den bästa skål av alla skålar...

Buskspel? Jovars, eller kanske snarare granspel...

Jag provar mig på grundstegen i halling...