Gamla faster Elins spark

Etiketter

mitt gamla ahus, spark, vinter

Att skriva om vinter i södra Sverige kräver sitt tempo. I förrgår tog jag dessa bilder, och igår gick termometern ända upp till 10°C, med fågelkvitter och droppande takrännor. Alltså är läget ett helt annat idag.

Men när bilderna blir så här, då förstår man att det är något särskilt med ljuset. När snön plockar upp reflektionen från den klarblå himlen.

Jag var bara tvungen att ta fram gammelfaster Elins spark. Den som man kan använda på sin höjd en gång vart femte år. När jag kom hem häromkvällen var sparkföret på vägen perfekt. Men det var mörkt och jag var trött. Jag tar det i morgon, tänkte jag. Och när jag morgonen efter sitter vid frukostbordet med morgonkaffet, redo att kasta mig ut för att prova stålmedarna mot fryssnön, så hör jag det hjärtskärande ljudet av asfalt som skriker v smärta; plogbilen… Och sen sandbilen.
Japp, det var det. Nu får jag vänta ytterligare fem år till nästa tillfälle bjuds.

Men på den lilla grusvägen kunde jag ta ut den för luftning en liten stund i alla fall…

Annonser

Öster om ost – dag 7

Baltikum har en stark tradition av hantverk. Och det som fångar vårt öga är framför allt den textila traditionen. Dace, vår värdinna i Gudenieki pärlstickar. Och det i mängder. Pärlstickade pulsvärmare har vi redan sett hemma i Sverige i flera år, men här åtföljs de av starka värden. Dels har just de pärlstickade en lång tradition, som en del av det traditionella dräktbruket. Men för Dace är det en stor del av hennes liv. Hon stickar hela tiden, inte bara pulsvärmare, utan också lång band, eller ”bälten”. Hon har gjort flera stolar till prästdräkten i den lokala kyrkan. Hon menar att hon stickar in en bit av sin tro i mönstren och banden. Och när man ska välja vilka man vill ha måste man lyssna till vad hjärtat säger.

Jag tog med mig med min folkdräkt (Blekinge) på resan och den fick tjäna som dörröppnare vid flera tillfällen. Den visar en helt annan färgskala än de mer skarpa lettiska dräkttygerna. Vi kom alla att diskutera tradition, spridning och utveckling av kulturuttryck, hantverk och tekniker.

Daces Suiti-dräkt till vänster, med starka röda och gula färger, och min till vänster med sina svaga toner av blått, lila, gult och rosa. Det som blev länken mellan dräkterna (förutom en yllekjol, som jag inte hade med mig. Jag hade med mig vit sommarkjol) var sidensjalen. Inte omöjligt att de båda kom från Österrike där man under lång tid hade en stor vävindustri för siden och sjalar.

Gården vid kyrkan i Gudenieki.

Zane och jag snackar folksång.
En annan Dace, vid kulturcentret i Alsunga, visar oss hur man använde löskragar med pärlor.

 

Kamravrången…!

Etiketter

blekingeeka, blekingseka, kamravrången

”Menade du KAMERA” frågar Google försynt på min sökning. ”Kameravägen, menar du?” säger kundtjänst på företaget jag ringt upp. Nej, jag menar verkligen KAMRA.
Berget där jag bor heter Kamraberget och så har också vägen till gården benämnts för ett decennium sedan. Den har egentligen under ganska så lång tid av alla kallats Vägen till gamla stenlastan, men datorer och myndigheter tycker att det är alldeles för svårt. Lätt för oss, eftersom vägen gör just det… leder till gamla stenlastan…!
Så vägen fick heta Kamravägen istället. Och det där ordet Kamra har i alla fall gett mig lite huvudbry om nätterna. Det mest troliga med märkliga ortsnamn är att det är någon filur med ett smeknamn som gett namn åt något, men ibland kan man av en slump få högst begripliga svar.

I förra veckan besökte äldsta dottern Slup- och Barkasskjulet i Karlskrona och bland jaktkanoter och blekingeekor hittade denna bild, som hon genast messade över till mig.

Fantastiskt! Och så logiskt! Viken här har ju haft sjöfart, sjöhandel, varv, rederi och fiske dokumenterat sedan 1500-talet. Kamravrången är alltså det sista, lite högre, spant i aktern på båten. Japp, nu kan man sova lugnt om natten igen….

 

Berättelserna bakom tingen

Ikväll har jag varit på en spännande, intressant och stämningsfull föreställning. Pinamackorna (teater- och dansgrupp i Karlskrona) har skapat en spännande vandring genom Blekinge Museums artefaktmagasin. Musik, dans, skrönor, drömmar och skildringar om händelser i trakten presenterades på ett fångande sätt.

Vi delades in i tre grupper och allt spelades upp samtidigt i samma hall med bara fyndhyllor som skiljeväggar. Sånger fick bli bakgrund till olika berättelser, ljus gav olika upplevelser beroende på vilket håll man tittade ifrån. Alla fick allt berättat för sig, men i olika ordning.

Det var en sinnlig föreställning och framför allt ett härligt sätt att få se gamla spännande prylar och antikviteter. Och som Pinamackorna berättade så har prylarna i och med att de kommit innanför museets väggar helt bytt funktion. En spinnrock är egentligen inte en spinnrock längre, utan ett dokument av en spinnrock…

”Gärna se och höra, men inte röra…”

* Pinamackorna lär de heta, eftersom macka betyder tjej bland flottisterna i Karlskrona och Pinan, det är ju Pottis det, alltså… Karlskrona!

Föra det gröna arvet vidare

För ett par veckor sedan hade jag av en tillfällighet möjlighet att träffa en gammal kompis från studietiden i Lund. Numera bor hon med sin familj i Östergötland i en fd trädgårdsmästarebostad till ett avstyckat gods. Med huset har de inte bara kommit över en vacker byggnad utan också ett grönt arv att förvalta. Att gå omkring bland odlingar och snickerier ger inte bara ro, utan också inspiration och små idéer som man själv hittills inte lyckats tänka ut. Njut av bilderna jag lyckades fånga en tidig sommarmorgon.

Litet trädäck för att ställa prylar och växter

Någon måste vakta över växthuset

Även pryttel måste ha fint regnskydd

Hästar – fina och magiska….

En smart idé att anamma – eldkorg inkognito trädgårdsbord

Skjul i fina färger

Inbjudande entré

Äppellunden nerför stigen

Vinteräventyr i österled

Igår drog jag och tonåringarna i Österled… dvs ut på Torhamnslandet.

Jag hade fått nys om en honungsodlare som tillverkar förkylningshonung, stämde träff och körde i stormvindar ut mot Torhamn. I ett litet gult hus fann vi Kjell som driver företaget Blekinge Kust & Skärgårdshonung. I hans lilla butik i utkanten av Torhamns by finns det honung i alla möjliga smaker. Flera av sorterna är smaksatta, men många har fått sin smak direkt från naturen runt byn, vilket betyder att han placerar bikuporna i närheten av olika typer av växtlighet. Då får han fram smaker som lindhonung, maskroshonung, klöverhonung, honung med smak av skogsblommor och så en jag blev förtjust i – Sommarhonung.

Honungsbutiken

Vi var som barn i en godisbutik och fick smaka på hur många sorter vi ville. Det var gudomligt gott! Och om man nånsin tvekat på den karaktäristiska honungssmaken, så kan man hos Kjell finna honung som faller vem som helst på läppen…

Bikupor som väntar på att göras redo för nästa säsong

De smaksatta består av olika typer, dels kryddiga som kanel, apelsin , citron, viol, pistasch, saffran (!) och liknande, dels honung för matlagning med chilli, cayenne, curry osv, och så honung med särskilda superfrukter som acai, goji, granatäpple, mm.

Vi fastnade för saffran, choklad & mint, viol och en underbart god lemon & lime, som är fantastisk att ha i té!

På vägen därifrån passerade vi en spännande fornlämning – Hästhallen. Några hundra meter in i skogen finns en stor häll med hällristningar från bronsåldern. Vi var ju bara tvungna att stanna till och fotografera dessa inspirerande mönster och bilder.

Hällristningar på Hästhallen

Kanske kan solhjulet jaga bort alla regnoväder...

Innan vi for hemåt körde vi in till Carlskrona Byggvård för att köpa linoljesåpa till det nya golvet. Passade samtidigt på att spana efter lämpliga tapeter, men det kommer att krävas många rundor innan beslut kan tas….

Carlskrona Byggvård

Julfest i Viljandi

I helgen var jag i Estland. Ett fantastiskt land att besöka om man vill hitta en blandning av gammal och ny kultur. Jag har tagit en del bilder av husdetaljer, men de får komma lite senare.

I fredags var jag och min kompis/kollega  bjudna på födelsedagskalas i en gammal kåk, som min estlandssvenska kompis renoverat. Det blev en underbar kväll med glögg och tårta och estniska sånger, danser och lekar. Högt tryck på både gamla och unga 😉

Kakelugnar och fogning

Etiketter

kakelugn

Ibland får man erfarenheter via sin vänner. Det kan vara bra, så att man är lite mer förberedd när det är dags. Vi har nämligen blivit med kakelugn – två stycken faktiskt. De är nedmonterade och när väl pusslet är lagt ska de små småningom muras upp av proffs.

Den här är rund och det saknas nog ett par plattor.

 

Kröningen som vi tror att den kanske ska vara

Det smala bandet flyttade vi ner. Är nästan säkra på att den ska sitta strax ovan luckorna.

 

De har bott utomhus i många år och det lär inte vara den bästa förvaringen. Har hört att glasyren kan spricka och trilla av. Det har som tur väl inte skett, men de var rejält blöta. Nu ligger de utlagda på golvet i gamla potatiskällaren, som är ett lagom tempererat utrymme under huset.

 

Den fyrkantinga har vi ännu inte pusslat ihop.

Delar av kröningen

Ljuvliga små blomsterslingor

Väldigt mycket jugend i den här!

 

Jag har en twän (vän på Twitter) som just fått upp sin kakelugn och valde att själv foga den. Tips från honom är att det inte alls som att foga plattor i ett badrum. Man ska inte ta en massa fog och smeta ut och sedan ta bort överflöd, vilket är de gängse tipsen för badrum. Nej, istället, menar han, ska man ta en liten bit av kakelugnen i taget och applicera försiktigt med fogmassa. Anledningen är att annars torkar man bort fogen igen när man ska ta bort överflödet.

 

xxx

Järnnätter i Ebbamåla bruk

Några torsdagkvällar varje sommar startar man upp det gamla gjuteriet i Ebbamåla i nordvästra hörnet av Blekinge. Vid ett av fallen i Mörrumsån ligger ett bruk bestående av järngjuteri och smedja (och idag också café och butik).

När vi åkte upp dit i torsdags kväll hade vi oturen att komma just den kvällen som fläkten i gjuteriet brakat ihop. Så själva smältningen av järnet gick vi miste om. Däremot visade man hur formarna gjordes – ett tidskrävande arbete med kol- och lerblandningar som packas runt formen i en ram.

En smed fanns också på plats i smedjan. Mycket mer kommer jag inte att skriva om detta, istället låter jag bilderna tala. Förhoppningsvis får jag chansen att hinna upp till gjuteriet en gång till innan sommaren är över.

Hallonpaj i Skomakartorpet

Vi hade faktiskt tänkt åka ner till Frankrike, för att få lite ”riktig” sommarvärme. Men av olika anledningar (bl a att hinna dona lite med kåken) valde vi att stanna hemma. Och vilken tur var väl inte det?! Nu har vi haft fransk sommarvärme i två veckor och mer ska det visst bli. Det härliga är att vi har blivit lite äventyrssugna. Badat har man ju redan gjort…

Jag och döttrarna begav oss därför ut på en cykelfärd norrut. Målet var Skomakartorpet i Harkniven. Vi cyklade genom Hjälmsa, en radby med stengärdsgårdar och längsmed Bräkneån med underbart vackra vyer. 3 mil lång blev turen. Träningsvärk i benen och ont i häcken, men det var det värt…

Hjälmsa by - en radby med stengärdsgårdar

Bräkneåns dalgång

Sista backen

Skomakartorpet - idag en kaffestuga

Skomakeriet

Charmigt växtstöd

Inne hos skomakaren är allt bevarat

Verktyg

Ännu fler verktyg

ÄNNU fler verktyg