Snart är det gamla kontoret som nytt….

Etiketter

byggnadsvård, byggtradition, byggvård, mittgamlahus

….men med en hel del gamla detaljer.

Egentligen borde jag ha varit lite listigare och bloggat successivt under hösten. Men ibland måste ju själva snickrandet gå före så att det blir något gjort. Men fotat har jag i alla fall hunnit med. Nu har väl gamla kontoret blivit ungefär till tre fjärdedelar klart. Lite återstår, men delar av det kommer att kunna fixas under tiden jag använder rummet som kontor, vilket känns superskönt….!

Vad jag gjort med ytterväggen är i snabb summering; fört på vindpapp, reglat upp, isolerat med lin. Sedan på med träspont och på det gipsskivor. Sedan lumppapper på skivorna, som i ett senare skede ska schablontryckas.

Innerväggarna tänker jag vara lite trendig och låta vara. Att ”låta något vara” innebär i själva verket timmar av arbete… Men jag tänker mig att väggens enorma stockar och en bit av den äldsta schablontapeten ska vara synlig. Det är det jag håller på med nu, så det blir nästa inlägg 🙂

[vimeo https://vimeo.com/148348555]

Karamellkokeriet återuppstår efter 100 år?

Det var ganska exakt ett hundra år sedan. Historiens första stora världskrig rasade i Europa. Vi i Sverige kanske inte var direkt involverade, vi förlorade inte en hel generation av unga män som övriga länder i Europa, men det fick ändå sina konsekvenser.

Min morfars farfar köpte en gång gården med hjälp av sin svärfar, sjökaptenen Erik Morin, och här fick han och hustrun Erika tre barn – Hugo, Bror och Syster (ja jag vet, man borde kunna skriva ett helt inlägg om märkligt valda förnamn…). Hugo tog så småningom över gården, medan Bror flyttade till Skåne och Syster gifte sig med en skeppsredare i Sölvesborg.

Mitt under kriget står hon så plötsligt på trappan till Gamlegården med sina två barn. Maken har tagit sitt liv. Anledningen kan ha varit vilken som helst; depression eller något som hade med företaget att göra. Det vet vi inte. Men det händer en skeppsredare under världskriget när sjöfarten i princip står helt stilla och landets ekonomi och företagandet i princip är i botten. Skammen var stor att inte kunna försörja familjen och smörja societeten.

Där stod nu Syster och bad sin äldre bror om hjälp. Hon flyttade in med sina barn under några år, tills hon lyckats få sin lilla familj på fötter. Och det gjorde hon genom att köpa ett karamellkokeri i Sölvesborg som hon flyttade till Gamlegården och monterade upp i Hugos kontor (!). Antingen frustade han över tilltaget, eller så var han stolt (företagare som han var) att hans syster tog kommandot över sitt liv och inte förväntade sig att bli helt och hållet försörjd av andra.

Nu 2015 – hundra år efter första världkrigets andra år – har denna vurm för karameller, kakor, konfektyr, choklad och tårtor ärvts av hennes brors sondotterdotterdotter. För henne verkar det både handla om att få utlopp för ett behov av att skapa, och samtidigt ta reda på hur kemin bakom choklad, socker, kolor och gud vet vad egentligen fungerar. Det ska vara vackert, spännande och smaka gott. Inte minst ska det vara möjligt att anpassa till moderna behov med ekologiska krav och mindre raffinerat socker. Karamellkokeriet har åter börjat sjuda på Gamlegården….

Här är hennes bloggar:
Den gamla: Agnes is writing – a life in the kitchen
Den nya: Bakin’sanity

Vinden viner från norr…

Inte har det blivit nån riktig vinter ännu, men flera stormar har passerat. Och i ett välventilerat hus, som ett gammal sådant bör vara, så känns det när kylan letar sig in genomfasaden. Alltså, är det hög tid att isolera väggen mot norr i gamla kontoret.

Väggen mot väst gjordes för ett par år sedan, men tack och lov, är en annan ganska så ivrig på att dokumentera det mesta med kamera. Så gamla bilder tjänar sitt syfte i att ta fram detaljer ur minnet.

Först ska timmerväggen reglas upp. Det ofattbara är hur man genom åren tapetserat direkt på timmerväggen. Man måste ha eldat ganska så friskt i kaminen som stod i hörnet, annars hade rummet varit outhärdligt på vintern.

Här på Gamlegården snickrar vi med stil, dvs i kjol, röda ullsockar och med en storslagen utsikt 😉

När vi tar bort takisoleringen från 70-talet fick vi ett rum som blev ganska så högt i tak och dessutom snett och vint. Vi valde att behålla de okonventionella vinklarna. Det ger liv år huset och en äldre känsla. Men alla reglar måste göras korta för att kunna ligga an mot tak och lister.

Gemyt i vinternatten.

Isoleringen består av linull. Många menar att det gagnar smågrannarna (läs mössen), men vår erfarenhet är att mössen går ganska hårt åt glasfiberull också. De verkar trivas ypperligt… Och en annan som är allergiker önskar gärna att få bort så mycket glasfiberull som möjligt.

Jag letade ganska ordentligt på internet efter kunskap och den var sparsmakad. Men den bästa hittar man nog i Ekologiska Byggvaruhusets produktkatalog.

 

Dags att ge sig själv en klapp…?

Är det inte dags att ge sig själv en liten julklapp? Både under granen och på axeln kanske….  Året som gått har jag, väl som många andra, gått omkring och funderat, drömt och suktat efter att sätta en massa planer i verket. Eller till och med fortsätta redan påbörjade projekt. Viljan har varit god, men tiden, och också då energin, har varit knapp.

Men nu ska jag äntligen kavla upp ärmarna och isolera färdigt inne i det gamla kontoret. Och givetvis tog jag lite foton av de spännande schablonmålade väggarna. Dels för att de kommer att spikas igen, tills dess att någon annan i framtiden bestämmer sig för att se vad som är bakom och dels för att jag vill återskapa schablonmåleriet.

I processen har jag fått lite olika tips. Bland annat om ekologisk isolering (som jag givetvis kommer att använda; lin!), men också om bra företag som säljer bra arbetskläder. Jag tränar en hel del; joggar, cyklar, vandrar och har alltid varit noga med att ha bra utrustning, bra plagg, som känns sköna och är av bra material. Men så har jag ALDRIG tänkt när det gäller renoverandet. Så dags att leta efter en julklapp till mig själv! Jag ska leta efter arbetsbyxor. Jag blev tipsad om att börja leta på den här sajten >>

Tidigare inlägg om gamla kontoret >>

Golv i kontoret!

Hittills har golv mest handlat om ytan – gamla trasmattor, nya trasmattor, quickfix-målning av köksgolv, osv. Men nu har det äntligen blivit dags för lite mer djupgående arbete!

För ett år sedan trodde vi att vi hade en läcka i ett elementrör inne i Gamla kontoret. Turligt nog var det bara falskt alarm, men när vi plockade upp delar av det gamla golvet fick vi fundera på vad vi ville göra. Vi (dvs maken) testade att ta bort den gamla lacken på några av plankorna, men det visade sig bli ett alldeles för omfattande arbete. Att bara låta dem vara och slipa lätt hade i och för sig varit estetiskt tilltalande, men vissa av planken har med åren slagit sig och blivit rundade i ytan, vilket gjorde golvytan ojämn.

Efter många funderingar valde vi att köpa nytt. Vi kom över ett lager gråbetsat spontant golv, med relativt breda golvbräder.

I höstas plockades hela golvet upp och nu under julen har vi äntligen kunnat lägga tid på det nya. Vi isolerar med hampa och täcker sedan med luftspärrpapp, för att minimera drag och fuktvandring och sedan med lumppapper, som ska förhoppningsvis ta bort lite knarrljud i golvet (verkar faktiskt funka…).

Det gamla golvet kommer vi att återanvända i det som ska bli snickarbod.

Den dolda dörren till pigkammaren tas fram igen

Golvet isoleras med hampa

Vindpapp mot ytterväggen

Först luftspärrpapp...

...sedan lumppapp

Jag testar det nya golvet...verkar hålla...

Isolering

Etiketter

hampafiber

En annan fördel med spårtaket är att vi hela tiden successivt kan föra in isolering. Vi använder hampafiber och det känns ju bra. Man får ju kliande exem av att bara titta på syntetfiber. Hampan fluffas till en aning och så trycks den in mellan övertak och det nya spårtaket. Men innan dess har vi klätt övertaket med papp, eftersom det ständigt rasar ner grus och guck från forna tider.

hampafiber

Spårtak

Etiketter

spårtak

Nu har äntligen taket börjat ta form (det låter som om det bara händer av sig själv, men det är återigen min käre make som ser till att det händer). Vi gör ett s.k. spårtak. Egentligen ska då bjälkarna ha en skåra längs med kanten (vi har köpt såna på Carlscrona byggnadsvård, men ska spara dom till stallet), men vi har valt en ”fusk”-variant, där vi placerar en bredare planka över varje bjälke. Varför gör vi så här då? I vårt hus har man egentligen haft pappinklädda tak, men vi var inte så sugna på det. Taket i gamla kontoret är dessutom väldigt ojämnt. Att lägga plankor eller skivor skulle bli helt omöjligt. Men med spårtaket är varje planka en knapp meter, och kan följa ojämnheterna utan problem. För det är ett av våra principbeslut att inte stirra oss blinda på vattenpasset.

Spårtak

På tapeten…

… eller rättare sagt under…

Jag tog mig friheten att ta skrapa bort lite av 1800-talstapeten för att få fram en hel rapport av schablontrycket. Visst skär det i hjärtat när man förstör något gammalt, men en liten yta fick offras så att vi kan rita av schablonen. Min förhoppning är att kunna återskapa den på åtminstone en vägg.

Schablonen är tryckt på lump-papper; det syns på hårfibren som syns ganska så tydligt i skarvarna. I ett annat rum i huset har vi hittat en ännu äldre schablon och den är tryckt direkt på lumpen, men i det här rummet har man först grundat med en grå färg med blå ton i sig. Mönstret är i två färger, djupt grön och en slags rostfärg, som i blekt form går mot gammalrosa. Mönstret är ganska så modigt; snirklar och blad i stora mönster, som antagligen upplevdes som ganska så skarpt när färgerna var klarare.

Som det en gång var

Det har gått några veckor och alla framsteg måste jag tacka min käre make för. Nedtagande av läkter innebär mycket damm och boss och då är det säkrast att använda mun-och nässkydd. Och det är där jag får problem; jag flämtar, kippar efter andan och dånar. Så jag tog av mig skyddet och hostade hela kvällen och snöt svart. Hmmm… inte så bra kanske. Så tack å lov har maken dragit ner allt, vilket har fått rummet att mer börja likna som det var en gång. Tapeten måste ha satts upp någon gång på 1800-talet, eftersom den skarpa blå färgen på oblekt botten verkar finnas i många tapetmönster.

Nu syns också den berömda mytomspunna dörren in till pigkammaren/skafferiet och jag tycker verkligen synd om pigan som var tvungen att gå genom husbonns kontor varje gång hon skulle till och från sitt krypin, för att inte tala om att utrymmet var oisolerat, eftersom skafferidelen skulle vara så sval som möjligt.

Avskalat

I helgen åkte gipsplattorna i taket ner! Vi har ytterligare ca 2 dm till godo, eller som dottern utbrast: ”Wow! då kan vi ha en jättehög julgran härinne!”

I ena hörnet trillade det ner lite träspån, som någon slags isolering, men annars var utrymmet tomt. Förutom en intressant detalj; resterna av en gammal väst (kommer som ett brev på posten efter sommarens forskningar kring gamla blekingska dräkter och dräktdetaljer). Hur den hamnat i taket kanske bara mössen vet, men det var ett roligt fynd i alla fall.

 

Så nu är hela rummat strippat från innerväggar och innertak. Funderingar kring hur väggarna ska byggas upp igen har tagit fart, och det innebär att vi har nått en slags jämning – förstörelse kommer att ersättas av konstruktion, kofot och tång av hammare och skruvdragare och bärsärkagång av genomtänkt precisionsarbete. Hujamej!

Det är inget unikt att hitta tidningar på väggarna i ett gammalt hus, men det som kanske är speciellt för en gård där man bedrivit skeppsrederi och sjöfart är att tidningssidorna handlar om ”ankomne och afgångne fartyg”.