Vår bild av Östeuropa är oftast ganska så ensidigt negativ och grå. Kanske har det att göra med att våra skolböcker före 1990 bara visade svartvita bilder. Kanske också med att sovjettidens arkitektur ganska sällan var förskönande (även om vi idag kan tycka att betongen är ett tidssignum och lite coolt).
Men så finns också livet i byarna. Dit inte alltid lagens långa arm nått fram. Och där man nu fått tillbaka stoltheten över att äga sitt eget hus. Trädgårdar hålls efter, husen renoveras varsamt och målas om.
Jag har aldrig upplevt en plats med en så fascinerande tradition vad gäller gamla mangårdsbyggnader. Här syns en tydlig skillnad i hur mycket omsorg man lägger på boninghuset och på lagård och stall. Dock saknas det fortfarande avlopp, så utedass är det enda som gäller.
Färgkombinationerna blir för en svensk emellanåt helt absurda, men efter ett tag vänjer man sig och bara ler. Och möter man textilierna inne med grälla färger, stora blomstertryck, färgglada mattor så förstår man hur allt hänger ihop. En av mina polska vänner sa en gång: ”Jag älskar turkosa hus!”. Turkosa!! tänkte jag. Är du galen?! (för en svensk är ett rött hus helt normalt….) ”Det blir jättefina ljusskiftningar i solnedgången” svarade han. Hmm…. den tanken hade aldrig slagit mig förrut 🙂
Bilderna är tagna när jag just i helgen spenderade 4 dagar i Vitryssland på en av mina folkmusikresor. Området ligger alldeles nordväst om Minsk.
