Tänk vad som kan hända när man själv spenderar dagen i tygaffärer. När jag kom hem igår kväll hade maken och äldsta dottern gått lös på masonitväggarna. Och bakom blottade sig lager av gammal tapet.
Det verkar inte ha varit ovanligt att spika i tapeten, eller så var det något man gjorde innan man satte på ett nytt lager, just för att det gamla hade börjat bågna. Allra innerst mot timmerväggen finns schablontrycket i vitt, rött och mörkt grönt. Men till min förvåning känns det som om medaljongerna ”ligger” ner.
Vi hittade också den gamla dörren, som det pratats om genom tiderna. En dörr mellan gamla kontoret och det som vi idag har som matplats. Fram till 1976 var det ett stort skafferi och längre tillbaka än så hade pigan sin kammaren innanför skafferiet. Arma krake! Dörren har en gång i tiden varit ganska så stor, men minskades senare till en mindre med en månformad glugg (kanske blev det så när hela utrymmet blev skafferi?).
Under tiden för första världskriget bedrev min morfars fars syster ett karamellkokeri inne i gamla kontoret, vilket måste ha skett på kaminen, som stod i hörnet. Det måste ha varit hur brandfarligt som helst med en kamin mot en innervägg, utan murstock. Kanske är det rester av någon slags brandisolering som syns som breda tvärgående ränder.
Jag fick ett mejl från storebrorsan. Han har renoverat ett gammalt stadshus och reagerade på bilden på hörnet där kaminen måste ha stått. Så här skrev han:
” i vårt hus var det så att isolering för den gamla, tidigare, kakelugnen var tidigare gamla takpannor som man murade mot träet. När man sen rev så blev det bara rester av bruket kvar,
men väl synligt.”